Kod för att importera min blogg till Nouw: 2399247402
Hej Olivia
16/5
Allt började redan den 16/5 kl 18:00 då vattnet gick. Jag låg i soffan o hade precis vaknat. Syrran ringde, överlycklig var jag då vi sällan pratar i telefon. Samtalet varade i någon minut innan det kändes som att jag kissade på sig. Förstod först inte vad det var som hände men samtidigt som Kristofer var på väg att säga det föll polletten ner, de va vattenavgång. Ringde förlossningen där dem sa att vi skulle komma in. Personen i andra änden trodde inte vi skulle få åka hem då igångsättning var inplanerad dagen efter sedan innan. Detta på grund av riktigt högt blodtryck samt att jag läckte protein i urinet.
Ca 20:00 var ctg klar, blodtryck checkat, kiss i kopp gjord, 2 covid-test tagna och Kristofer fick ansluta sig. Konstigt nog behövde inte han ta corona-test fastän han var den som skulle röra sig mer i korridorerna än jag. Rum 17 fick vi tilldelat, när man stod där inne kändes det overkligt. "Ska jag föda här?" tänkte jag. Utöver att det sipprade vatten till och från hade jag inga känningar alls på att förlossningen var igång men där var vi... Omkring 20:30 fick Kristofer lämna sjukhuset för att handla mat. Sköterskorna hade gett rådet att köpa på sig lite då man aldrig vet hur länge en förlossning tar. I mitt fall, med vattenavgång, skulle bebis inte dröja så länge ändå. Inom 48 timmar skulle hon behöva vara ute på grund av infektionsrisk.
Kring 21:00 hade Kristofer kommit tillbaka. Massa färdiga matlådor till sig själv samt pannkakor till mig. Vi bestämde oss för att sitta ute vid korridoren och äta. Man skulle ändå spendera en hel del tid med att stirra på de fyra väggarna i förlossningsrummet så kändes skönt med lite omväxling. Vi småprata mellan tuggorna, samtidigt försökte man lyssna på omgivningen. Tankarna snurrade kring om det var någon som födde precis då. Skulle man få höra någon skrika som de gör på film? Ne, istället var det tyst. Nästan som på ett bibliotek. Emellanåt kunde man höra folk viska längre bort i korridoren, antagligen sköterskor. Tystnaden lugnade nerverna på något sätt.
23:30 kom nattpersonal in för att presentera sig men även se hur allt stod till. Vid de laget hade jag börja känna av värkar. Dem kom i vågor och kändes lätta att ta. Smärtan kunde jämföras med den jag brukar ha vid mensvärk, då den inte är så hemsk. Även om dem gick att ta ville sköterskan att jag skulle ta alvedon för att få in lite sömn. Under natten kändes värkarna mer och oftare men kunde andas genom dem och somna till emellan.
17/5
Tröttheten kändes. Alvedonen hade inte hjälpt mig alls att sova. Samtidigt kunde jag inte klaga för var så exalterad på att få ut bebisen att tyngden av tröttheten inte fick plats i ekvationen. Omkring 10:00 kom personal in för att se hur allt stod till. Berättade att jag haft värkar men slumrat till emellanåt. Hem fick vi då åka. Värkarna va inte tillräckligt starka och dem ser hellre att förlossningen drar igång naturligt än via igångsättning. Man blev lite smått besviken då man var så inställd på att få komma hem med en bebis, samtidigt så hade jag nu chansen att vila hemma. Skulle de inte dra igång av sig självt under dagen var vi välkomna tillbaka dagen efter, på tisdagen kl 09:00 för igångsättning. Packa ihop väskorna, sätta sig i bilen och åka hem blev det. Vila, vila, vila, duscha och packa om ordentligt för en förlossning.
Under dagen blev värkarna starkare men hade fått tips om att inte klocka dem utan härda ut så långt det går samt vila så mycket så möjligt. Vila delen var lite klurig då Maja hade kommit till oss. Första dagen brukar innebära massvis med bus, spring och lek. På de var hon självklar riktigt exalterad på att sin lillasyster snart skulle komma. Hon ville gärna leka med mig med men förstod att pappa va bästa lekkamraten för den dagen. Ibland kom hon fram och ställde en massa frågor. Gör det ont? Hur känns det? Kommer bebisen snart? Osv... Vila i form av sömn fick jag inte men att ta det lugnt och bara andas genom värkarna gjordes genom hela dagen.
20:00 började jag klocka dem. Det gjorde ont men fortfarande hanterbara. Värkarna kom allt mellan 6-10 minuter. Nu kändes det som när man hade en otroligt smärtsam mensvärk vid topparna. Vid kl 21:00 började det komma oftare, 5-6 minuter och smärtan hade trappat upp ett snäpp. Vid det här laget var Maja sovandes, Kristofer enögd tillsammans med sin mamma. Hon var där för att hjälpa till med Maja så vi bara skulle kunna åka om det behövdes. Bad Kristofer gå o lägga sig för att ha energi om vi skulle behöva åka. Kring 23:30 började värkarna göra riktigt ont, väckte Kristofer, ringde förlossningen och tysta smög vi oss ut ur huset. I och med att det tar en stund att ta sig till sjukhuset ville jag åka in och få hjälp innan värkarna började göra allt för ont.
Ca 00:20 kom vi till sjukhuset. Kristofer lämnade av mig vid entrén som såklart var låst. Ringde till förlossningen som sa att vi skulle ta oss till akutmottagningen. Fick ta några värkar på den korta sträckan på 400m. Det började göra väldigt ont, ville helst av allt kura ihop mig till en köttbulle på marken men de gick inte. Hos akuten skickade dem oss ett stenkast åt sidan där förlossnings entrén var. Morr, tänkte man. Varför skicka oss till akuten istället för att skicka oss till förlossningens ingång direkt. Två värkar till kom under de 10 metrarna dit, nu började det kännas ganska ordentligt.
Kämpade med värkar, till och från använde jag mig av lustgasen för det var det enda jag hade tillgängligt. Vid 04:30 kom personalen in för att kika hur det gick, frågade då om möjligheten fanns för epidural. Hon skulle återkomma men man va tvungen att vara öppen minst fem cm. En stund senare kom hon tillbaka med informationen om att narkosläkaren hade mycket att göra, det kunde dröja. Muttrade in i lustgasmasken att de va klart han hade😂 Hon tittade även hur öppen jag var, 5-6 cm tur nog. Kändes tungt när hon gick, ville ha något som lindrande lite mot smärtan med det var bara att hantera det med redskapen man hade där och då. Började då andas intensivt i lustgasmasken, så pass att jag började känna mig otroligt dåsig och borta. 5-10 minuter gick, in klev sköterskan och med sig hade hon räddaren i nöden. Narkosläkaren som hade världens bästa grej med sig, epiduralen. Den timmen minns jag ytterst lite av, och ännu mindre hur det kändes att få den insatt. Antagligen för att jag andades genom lustgasen som att livet hängde på det. Det lilla jag minns är att han kallades Alex, kort för Alexander. Kändes som att han stack mig 7 gånger på ryggen men tillslut satt den på plats och herre gud va den tog. Vid 05:15 hade jag fått den första dosen av epiduralen. Vet inte hur snabbt den kickar igång men värkarna var som bortblåsta. Kunde släppa lustgasen som ändå inte gjorde något för mig, slappna av och tillslut somna. Både jag och Kristofer sov fram till 8 på morgonen, vaknade upp pigga och glada redo för att tackla dagen.
Till en början ville sköterskan att vi skulle vänta in krystvärkarna men jag kände ingenting. I väntan fick vi in frukost, pratade lite och väntade på personalen för att se vad som skulle ske därefter. Kring 9:00 kom vår sköterska in för att kolla hur öppen jag var. Under tiden jag låg där och sov hade jag öppnats dem sista fem centimetrarna. De kändes som jag fuskat mig in i mål men samtidigt oerhört skönt. Sköterskan sa då att jag skulle försöka få barnet att sjunka lite. Fick sätta på musik ställa mig på knä, stödja armbågarna på sängen och vagga höfterna åt sidan. Värkarna kände jag inte så det var en lätt uppgift. Höll på så i kanske en halvtimme. Vagga, vagga och vagga.
Kring 9:30 va sköterskan nöjd, bebis hade sjukt ner och var redo att komma ut till världen. Då var det bara dags att vänta på krystvärkarna. Med jämna mellanrum var dem inne och frågade ifall jag kände några värkar, det skulle kännas som att kroppen vill få ut bebisen och varje gång sa jag nej. Klockan 10:30 kom dem åter in och sa att jag skulle testa krysta själv när jag kände en värk, i väntan på att krystvärkarna skulle komma igång. Sa att jag fortfarande inte kände värkar men dem tyckte att jag skulle försöka lyssna på kroppen. Kände verkligen ingenting så svårt att krysta då, kollade istället på monitorn som visade när värkarna kom. När siffran blev högre körde jag. Hakan ner mot bröstet, djupt andetag, håll kvar andan och tryck. När luften tog slut fick jag inte släppa ut luft utan skulle andas in ny luft och trycka. Gjorde så tre till fyra gånger när monitorn visa att kroppen hade en värk. Sköterskan tyckte det såg bra ut och bad mig fortsätta. Där och då kändes det lätt och konstigt för man kände ingen smärta. Kändes overkligt att vi snart skulle ha våran bebis hos oss, mådde verkligen oförskämt bra.
I min journal står det att krystvärkar kom igång kring 11 men de va något jag inte kände. Jag kämpade på med att krysta på egen hand. Efter någon timme så ville sköterskan att jag skulle känna mer av värkarna för att få hjälp under födandet. Dem stängde därför av epiduralen och gav mig dropp, samma som vid igångsättning. Droppen fick jag en viss mängd av i tjugo minuter medan jag krystade men kände fortfarande inte värkarna. Dem ökade dosen men fortfarande ingen känsel. Jag fick helt enkelt lyssna på kroppen, se på monitorn och krysta själv. De sista minuterna ville jag egentligen ge upp då det kändes som att kroppen inte kunde hjälpa mig. Jag hade sagt några gånger att orken inte fanns kvar men dem ville att jag skulle dra benen mot kroppen och ta i allt vad jag hade. Snart var hon ute sa det, med det kändes som att dem sagt så länge. Något jag inte riktigt minns men fått återberättat är att sköterskan tog min hand när jag var nära på att ge upp, hon tog den för att jag skulle få känna att våran dotter snart var ute. Har en svag minnesbild av den stunden, har för mig att det kändes overkligt när jag väl fick känna på henne. Var det verkligen hennes huvud? Det skulle ge mig orken att hålla ut, att våga krysta bara lite till men i mitt huvud hade jag bara en fråga som snurrade. Hur ska jag orka ta i mer? Jag ville men det känns som att jag inte kunde. Kristofer kände nog på sig det så han tog sina armar och la dem omkring mig, höll mig hårt och sa "Du klarar det här". Det gav mig mer energi, det kändes som att hans famn höll ihop mig, som att hans ord höll mig kvar i rummet och gav mig modet till att våga krysta lite till. Vi höll på så ett tag, jag tog i allt vad jag hade och han höll kvar. Tillslut blev jag varm, svettig till och med. Kristofer vågade sig på att släppa taget men han hann knappt backa innan jag bad honom hålla om mig igen. Jag behövde de enorma stödet och trygghet hans famn gav.
Man kan säga att bedövningen hade tagit så bra på mig och mot slutet, lite för bra. Det gjorde så jag fick köra på egen styrka och envishet. Efter att ha kört på för glatta livet lönade det tillslut sig. 13:03 kom hon till oss. Uppe i varv som man var märkte man inte att sköterskorna tog henne snabbt för att mätas och vägas. Efter de fick jag upp den lilla bebisen i min famn. En frisk liten tjej med 10 tår, 10 fingrar och en massa hår på huvudet.
Tårar. Tårar föll ner för kinden. Av lättnad för att det var över, av glädjetårarna i Kristofers ögon, av hur fantastiskt de vi just gått igenom var men framför allt för att jag klarade det. Jag gav inte upp och där var hon, vår fina Olivia. Kristofer klippte navelsträngen medan hon låg där i min famn. Jag höll i en helt nykläckt liten bebis, min bebis. Vågade inte röra på mig, hon va så liten och så mjuk nästan som en överkokt spagetti. Fast mycket finare! Det är henne vi väntat på så länge och man frågade sig många gånger om det verkligen var våran lilla tjej. Det kändes overkligt men lyckan var total.
10-12 maj
Åter på sjukhuset för att se hur blodtrycket låg efter att ha tagit medicinen. Man kan tycka att jag ska veta hur man ska sitta när man tar detta men nej, vi fick ta om trycket då jag råkade krossa benen😂 Spelade egentligen inte så stor roll då resultatet bara blev högre. Dem bokade in en tid till på måndag där en läkare skulle göra en kontroll på bebis, mig och vårt generella mående. Beroende på hur de gick fanns chansen för igångsättning. Men innan den tiden ville dem gärna se så blodtrycket inte skenar iväg trotts medicin, så en tid bokades in hos min barnmorska till den 12.
12 maj 2021
Blodtrycket låg för högt fotfarande. Nu visar det sig även att jag läcker protein vilket betyder havandeskapsförgiftning om jag förstod det rätt. Känns väl skönt att man tog sin oro på allvar och ringde i söndags till sjukhuset. Även om de inte va något fel på bebis fick man ju veta detta. Tiden som vi fått tills på måndag för att se om det blir igångsättning har nu ändrats från en undersökning till att det låter som att det till 99% blir igångsättning istället för ett kanske. Hur känns de? Skönt tror jag. De är ju då bebis är beräknad men man får se, kanske drar det ut sig ändå och den kommer på tisdagen därpå😂
Hur som känns det skönt på så sätt att man nu kan planera lite mer. Packa ner allt i väskan på morgonen, planera ihop det till 100% hur vi gör med Majsan, se över så vi har allt med oss i matväg som kan tänkas behövas och hinna städa iordning här hemma. Man vill ju inte komma hem med en bebis till ett stökigt hus, nu hinner man gå och plocka lite när energin finns. Inte för att säga att det alltid är stökigt här hemma men just nu ligger det grejer överallt för att vi under veckan bestämde oss för att städa klädkammaren. De resulterade i en stökig nedervåning istället😂
En orolig dag
I och med klockan så somnade han om men de kunde inte jag. Fram till klockan åtta satt jag och redigerade bilder samt läste lite bloggar. En mysig morgon där man fick en del gjort på datorn. Tillslut kändes det som att de var dags att kicka igång dagen, magen kurrade och jag orkade inte ligga kvar i sängen längre😂 Kom då på att " men, jag har inte kännt bebisen röra sig på samma sätt som den brukar göra på morgonen". Faktiskt hade jag knappt kännt någon rörelse alls vilket jag brukar när jag ligger kvar i sängen, brukar vara värsta partyt där inne. Kroppen välde över med oro, men försökte snabbt att inte tänka de värsta. I kombination med oron slängde hormonerna på lite tårar i mixen men de va bara att ta ett djupt andetag och samla sig. Vi kom överens om att äta frukost först och har inte bebis rört sig efter de ringer vi förlossningen för att se vad dem säger. Frukosten slank ner men inga rörelser... Ringa förlossningen fick de bli. Där sa dem att jag skulle testa att lägga mig på vänster sida och ta det lugnt i någon timme, avvakta och se om lillen ville starta dagen eller inte.
En timme går och bebis hade knappt rört på sig, en liten buff här och en liten där på hela den timmen. Kändes inte jättebra i själen så ringde tillbaks till förlossningen där dem sa att vi skulle rulla in omkring 12. Sagt och gjort, där var vi vid förlossningen på sjukhuset vid den tiden. Kristofer fick vänta utanför och jag fick kliva in i ett rum, kissa i en kopp och sedan ta blodtryck. Tydligen va blodtrycket lite högt men dem la ingen större vikt på de då utan dem kopplade upp mig till ctg för att se till så bebis mådde bra. Där låg jag i kanske 40 minuter, lyssnade väldigt svagt på hjärtljuden av vår lille samtidigt som mer och mer rörelser började ta form i magen. En liten buse, tänkte jag när jag låg där. Men, känns bättre att åka in och kika en gång för mycket än inte alls. Efter 40 minuter kom dem tillbaks för att koppla från ctg och kunde då konstatera att bebisen mådde bra. Hon jag pratade med tackade för sig och jag kilade iväg till väntrummet där Kristofer satt och vänta. Redo att berätta för honom vad dem hade sagt sprang en läkare ut och bad mig komma tillbaks igen, dem hade glömt att säga att ett till blodtryck behöver tas då de första låg så högt. Tja, denna gång låg det ännu högre men de trodde dem kunde bero på att jag hade hunnit gå ut till väntrummet. Dem beslöt sig för att ta blodprov för att se om det inte har något o göra med havandeskapsförgiftning, sen fick jag sitta där en stund till för att "vila" kroppen. Tror jag satt där i 40 minuter och bara väntade och väntade. Någon gång där emellan kom dem in med medicin som ska sänka blodtrycket. Efter en lång väntan blev det blodtryck igen, denna gång hade medicinen funkat något men inte tillräckligt.
Hungrig, de började jag verkligen bli och någorlunda frustrerad över allt blodtrycks tagande. Framgick inte riktigt varför dem skulle ta det så ofta och vad problemet är om det låg högt. Sen var jag så seg och tänkte inte på att fråga heller. Tack och lov fick jag lämna rummet i någon timme för att fylla på med energi och komma tillbaks sen för att få höra provresultat för blodprovet. En simpel ost och skink macka tillsammans med drickan mer har aldrig suttit så fint. Jag och Kristofer satt där och fyllde på med energi, och även om han inte får följa med in så är jag tacksam att han är nära. Känns tryggt i själen på något vis❤
Efter en timme traskade vi oss tillbaks men fick sitta och vänta ännu längre. Tillslut fick jag komma in igen och gissa vad, ta ännu fler blodtryck. Upp mot fyra gånger om jag minns rätt😂 Hela vistelsen på sjukhuset slutade med att blodprovet inte visade något avvikande vad jag minns, blodtrycket var fotfarande för högt trotts medicin men fick med mig några tabletter och en ny tid till sjukhuset dagen därpå. Man lämnade ju det hela med en hel del funderingar samtidigt som man var glad att bebisen mådde bra i magen. Jaa, de va väl bara att återvända dagen därpå för att se vad som händer då...
Vändningen på bebis
Kristofer är på utbildning och vi kom ganska snabbt fram till att jag kunde göra detta själv. Meen min pappa ville följa med som stöd vilket jag uppskattar, han sitter dock utanför men ändå. Det värmer hjärtat att han är här. Lite skönt också att ha någon att skratta med före och efter. Nerverna hinner inte tänka så mycket, samt skönt att inte behöva köra hem själv efter dethär. Kroppen känner sig rätt mör och tung just nu.
I sin helhet så var besöket inte så farligt. Personalen var riktigt trevliga, kändes som att dem förstår att man kanske inte gillar alla delar som måste genomföras men gör sitt bästa för att få en att känna sig bekväm. Fick börja med att kissa i en kopp, sen lägga mig på britsen för att bli uppkopplad mot ctg. Riktigt mysigt att bara få höra på bebisen! Där satt jag kanske i 10-15 minuter till en läkare kom in, hon skulle se hur bebisen låg med hjälp av ultraljud. Rumpan satt nedåt och huvudet upp, så som jag sett tidigare hos barnmorskan. Då förklarade hon lite vad som kunde ske. Att det går att föda vanigalt ändå bara de att risken för akut kejsarsnitt är lite större samt att man håller lite extra koll under själva förlösandet så att allting står rätt till. Eller så försöker man vända på bebis men att det då är 50/50 chans att de lyckats. Sa till läkarn att jag va inställd på att testa vända på lillen, de va de barnmorskan hade skickat dit mig för haha. Fick medicin för att få livmodern (osäker, men medicin för att inte få sammandragningar?) att slappna av. Va lite orolig för de då dem sagt att pulsen ökar vilket är den effekt dem vill ha. Jag med mina tidigare erfarenheter av panikattacker gillade inte riktigt hur de lät men ibland måste saker göras ändå. Försökte att inte måla upp någon bild i huvudet på de värsta, då blir det lätt så att man hamnar där när jag egentligen kunde ha undvikt de. Tog ett ljupt andetag när dem gav medicinen och till min förvåning kändes det mer som när man kommit sent till en lektion på en varm sommardag. Ni vet, man stressade lite fram. På köpet har man fått ökad puls för man inte vill bli allt för sen och där sitter man på lektionen. I ett varmt rum med rosiga kinder och försöker sakta ner pulsen.
När dem såg att pulsen va tillräckligt hög testade dem att vända på bebisen genom att trycka och vrida. Kom på mig själv att spänna magen så fick aktivt försöka att skapna av och andas istället. Tycker inte de gjorde speciellt ont, mer en känsla av lätt obehag. Fick lite bilden i huvudet när jag låg där och instinktivt försökte spänna på magen att de va som att någon stod på magen, då spänner man sig pär automatik för annars gör de ju ont haha. Lite den känslan upplevde jag att de va som. Bebisen fick en hel del beröm men även jag, haha. Dem berättade i efterhand att en del skriker, vrider och vänder på sig av smärta. Men så är det väl, alla upplever de olika och har olika smärttröskel.
Kände en stor lättnad att dem lyckades vänta på lillen. Även om jag någonstans accepterat chansen för kejsarsnitt. Nu får jag chansen att åtminstone försöka föda på de sätt jag föreställt mig. Sen vet man ju aldrig, förlossningen kan ju gå hur som helst ändå. Hela denna process har ju fått mig att tänka mycket på just kejsarsnitt vilket jag uppenbarligen inte gjort tidigare. Det har ju fått mig att acceptera tanken på om de skulle bli ett kejsarsnitt. Så jaa, man får ju ut något av denna resa med helt änkelt.
Innan jag gick ifrån rummet där vändningsförsöket gjordes önskade dem mig lycka till och sa slutligen "Nästa gång du är här kommer du förhoppningsvis ut med en bebis." Då reste sig håren på armen, man blev så himla förväntansfull och exalterad. Tänka sig, nästa gång jag är där är det för att föda lillen.
Måndagens besök
Nikon D750 | Nikkor 28 mm 1,8
Inte förberedd på detta...
Va hos barnmorskan då. Tydligen kände hon fel förra gången jag var där och bebisen har inte fixerat sig som vi då trodde. Fick göra ett simpelt ultraljud där man kunde se att huvudet var väldigt högt upp vilket inte är en fixerad bebis, de är en bebis som sitter i säte. Ska tillbaks dit på måndag och se om den vänt på sig, har den inte de är en tid inbokad på onsdag för ett vändningsförsök. Lyckas inte de försöket, vilket man får reda på direkt, så rekommenderar dem kejsarsnitt.
Där och då, när jag satt och pratade med barnmorskan kändes det okej, hon sa ju att dem inte kommer tvinga en att göra kejsarsnitt men att det rekommenderas pga. riskerna som finns att föda ett barn som ligger i säte. Sa direkt att det inte spelar någon roll hur jag känner, vänder sig inte bebisen så får det bli kejsarsnitt då jag inte tänker riskera något.
Vi tackade för oss och jag kilade ner till bilen där mamma väntade på mig. Berättade om besöket för henne och ju mer tanken av kejsarsnitt sjönk in desto mer ville kroppen bara gråta. Tillslut kom tårarna. Det här var ju inte så jag hade fantiserat att föda mitt barn på. Jag har någonstans ställt in mig på en vaginal förlossning, något jag inte alls varit rädd för utan nästan längtat till. Nu blir det kanske inte så och de för mig känns läskigt på något vis. Under dagen grät jag till och från, varför kunde jag inte riktigt lägga fingret på. När kvällskvisten kom och tankarna hade snurrat hela dagen kom jag väl fram till att jag är rädd. Rädd för att jag aldrig opererats förut, rädd för obehaget jag känner av att kanske behöva snittas, öppna upp och bli ihopsydd...
Jag är inte så påläst kring vad ett kejsarsnitt innebär och tror därför jag reagerade på så sätt, med rädsla. Det är inget fel att föda såhär, oavsett vad man väljer eller hur det än blir kommer det ju ut en bebis. Det är bara inte sättet jag tänkte mig, men i grund och botten är jag tacksam att vi fick veta detta nu en liten tid innan så man kan förbereda sig på bästa sätt. Stora saker i livet, som kan vara lite obehagliga eller nya kräver mental förberedelse för mig. Detta ger mig faktiskt en chans att tänka igenom, grubbla och bearbeta vad som kanske kan bli.
Sen är det viktigaste att det kommer ut en frisk bebis, oavsett vilket sätt den kommer ut på. Det är ju målbilden med det hela! Tror som sagt jag bara behöver låta de faktum av vad som kanske komma skall sjunka in. Det är inte skrivet i sten men kan likväl vara slutresultatet. Återkommer om några dagar för att se hur jag känner då... Tankar och funderingar, kanske känns det inte lika tungt längre...
Nikon D750 | Nikkor AF 50/1,8
Sista veckan...
Dem där två strecken
Nikon D750 | Nikkor AF 50/1,8
Flytt och bakning
Nikon D750 | Nikkor 28 mm 1,8
Ångest vecka
Ms.Klantig, de är jag!
En semester man sent glömmer
Låt färgerna leka
Solnedgång och fire Show
Hård säng och beach häng
Helgen som varit
Första dagen i Thailand
Januari har gått fort!
