Godagens! Känner mig lite tung i själen idag. Mestadels för att gårdagen var väldigt omtumlande. 

Va hos barnmorskan då. Tydligen kände hon fel förra gången jag var där och bebisen har inte fixerat sig som vi då trodde. Fick göra ett simpelt ultraljud där man kunde se att huvudet var väldigt högt upp vilket inte är en fixerad bebis, de är en bebis som sitter i säte. Ska tillbaks dit på måndag och se om den vänt på sig, har den inte de är en tid inbokad på onsdag för ett vändningsförsök. Lyckas inte de försöket, vilket man får reda på direkt, så rekommenderar dem kejsarsnitt.

 

 

 

 

 

 

Där och då, när jag satt och pratade med barnmorskan kändes det okej, hon sa ju att dem inte kommer tvinga en att göra kejsarsnitt men att det rekommenderas pga. riskerna som finns att föda ett barn som ligger i säte. Sa direkt att det inte spelar någon roll hur jag känner, vänder sig inte bebisen så får det bli kejsarsnitt då jag inte tänker riskera något. 

 

Vi tackade för oss och jag kilade ner till bilen där mamma väntade på mig. Berättade om besöket för henne och ju mer tanken av kejsarsnitt sjönk in desto mer ville kroppen bara gråta. Tillslut kom tårarna. Det här var ju inte så jag hade fantiserat att föda mitt barn på. Jag har någonstans ställt in mig på en vaginal förlossning, något jag inte alls varit rädd för utan nästan längtat till. Nu blir det kanske inte så och de för mig känns läskigt på något vis. Under dagen grät jag till och från, varför kunde jag inte riktigt lägga fingret på. När kvällskvisten kom och tankarna hade snurrat hela dagen kom jag väl fram till att jag är rädd. Rädd för att jag aldrig opererats förut, rädd för obehaget jag känner av att kanske behöva snittas, öppna upp och bli ihopsydd... 

 

Jag är inte så påläst kring vad ett kejsarsnitt innebär och tror därför jag reagerade på så sätt, med rädsla. Det är inget fel att föda såhär, oavsett vad man väljer eller hur det än blir kommer det ju ut en bebis. Det är bara inte sättet jag tänkte mig, men i grund och botten är jag tacksam att vi fick veta detta nu en liten tid innan så man kan förbereda sig på bästa sätt. Stora saker i livet, som kan vara lite obehagliga eller nya kräver mental förberedelse för mig. Detta ger mig faktiskt en chans att tänka igenom, grubbla och bearbeta vad som kanske kan bli.

 

Sen är det viktigaste att det kommer ut en frisk bebis, oavsett vilket sätt den kommer ut på. Det är ju målbilden med det hela! Tror som sagt jag bara behöver låta de faktum av vad som kanske komma skall sjunka in. Det är inte skrivet i sten men kan likväl vara slutresultatet. Återkommer om några dagar för att se hur jag känner då... Tankar och funderingar, kanske känns det inte lika tungt längre...