Kod för att importera min blogg till Nouw: 2399247402

Kod för att importera min blogg till Nouw: 2399247402

Hej Olivia

16/5

Allt började redan den 16/5 kl 18:00 då vattnet gick. Jag låg i soffan o hade precis vaknat. Syrran ringde, överlycklig var jag då vi sällan pratar i telefon. Samtalet varade i någon minut innan det kändes som att jag kissade på sig. Förstod först inte vad det var som hände men samtidigt som Kristofer var på väg att säga det föll polletten ner, de va vattenavgång. Ringde förlossningen där dem sa att vi skulle komma in. Personen i andra änden trodde inte vi skulle få åka hem då igångsättning var inplanerad dagen efter sedan innan. Detta på grund av riktigt högt blodtryck samt att jag läckte protein i urinet. 

 

Ca 20:00 var ctg klar, blodtryck checkat, kiss i kopp gjord, 2 covid-test tagna och Kristofer fick ansluta sig. Konstigt nog behövde inte han ta corona-test fastän han var den som skulle röra sig mer i korridorerna än jag. Rum 17 fick vi tilldelat, när man stod där inne kändes det overkligt. "Ska jag föda här?" tänkte jag. Utöver att det sipprade vatten till och från hade jag inga känningar alls på att förlossningen var igång men där var vi... Omkring 20:30 fick Kristofer lämna sjukhuset för att handla mat. Sköterskorna hade gett rådet att köpa på sig lite då man aldrig vet hur länge en förlossning tar. I mitt fall, med vattenavgång, skulle bebis inte dröja så länge ändå. Inom 48 timmar skulle hon behöva vara ute på grund av infektionsrisk.  

 
 
 
 
Mina fina tofflor jag hade med mig. Många komplimanger fick jag 🤗
 
 

Kring 21:00 hade Kristofer kommit tillbaka. Massa färdiga matlådor till sig själv samt pannkakor till mig. Vi bestämde oss för att sitta ute vid korridoren och äta. Man skulle ändå spendera en hel del tid med att stirra på de fyra väggarna i förlossningsrummet så kändes skönt med lite omväxling. Vi småprata mellan tuggorna, samtidigt försökte man lyssna på omgivningen. Tankarna snurrade kring om det var någon som födde precis då. Skulle man få höra någon skrika som de gör på film? Ne, istället var det tyst. Nästan som på ett bibliotek. Emellanåt kunde man höra folk viska längre bort i korridoren, antagligen sköterskor. Tystnaden lugnade nerverna på något sätt. 

 

23:30 kom nattpersonal in för att presentera sig men även se hur allt stod till. Vid de laget hade jag börja känna av värkar. Dem kom i vågor och kändes lätta att ta. Smärtan kunde jämföras med den jag brukar ha vid mensvärk, då den inte är så hemsk. Även om dem gick att ta ville sköterskan att jag skulle ta alvedon för att få in lite sömn. Under natten kändes värkarna mer och oftare men kunde andas genom dem och somna till emellan.



17/5

Tröttheten kändes. Alvedonen hade inte hjälpt mig alls att sova. Samtidigt kunde jag inte klaga för var så exalterad på att få ut bebisen att tyngden av tröttheten inte fick plats i ekvationen. Omkring 10:00 kom personal in för att se hur allt stod till. Berättade att jag haft värkar men slumrat till emellanåt. Hem fick vi då åka. Värkarna va inte tillräckligt starka och dem ser hellre att förlossningen drar igång naturligt än via igångsättning. Man blev lite smått besviken då man var så inställd på att få komma hem med en bebis, samtidigt så hade jag nu chansen att vila hemma. Skulle de inte dra igång av sig självt under dagen var vi välkomna tillbaka dagen efter, på tisdagen kl 09:00 för igångsättning. Packa ihop väskorna, sätta sig i bilen och åka hem blev det. Vila, vila, vila, duscha och packa om ordentligt för en förlossning. 

 
 
 
Under det blåa hade jag en infart. Även om den är mjuk så tyckte jag den var obekväm att ha i. Hade ont på handen några dagar efter förlossningen av den😂
 
 
 

Under dagen blev värkarna starkare men hade fått tips om att inte klocka dem utan härda ut så långt det går samt vila så mycket så möjligt. Vila delen var lite klurig då Maja hade kommit till oss. Första dagen brukar innebära massvis med bus, spring och lek. På de var hon självklar riktigt exalterad på att sin lillasyster snart skulle komma. Hon ville gärna leka med mig med men förstod att pappa va bästa lekkamraten för den dagen. Ibland kom hon fram och ställde en massa frågor. Gör det ont? Hur känns det? Kommer bebisen snart? Osv... Vila i form av sömn fick jag inte men att ta det lugnt och bara andas genom värkarna gjordes genom hela dagen. 

 

20:00 började jag klocka dem. Det gjorde ont men fortfarande hanterbara. Värkarna kom allt mellan 6-10 minuter. Nu kändes det som när man hade en otroligt smärtsam mensvärk vid topparna. Vid kl 21:00 började det komma oftare, 5-6 minuter och smärtan hade trappat upp ett snäpp. Vid det här laget var Maja sovandes, Kristofer enögd tillsammans med sin mamma. Hon var där för att hjälpa till med Maja så vi bara skulle kunna åka om det behövdes. Bad Kristofer gå o lägga sig för att ha energi om vi skulle behöva åka. Kring 23:30 började värkarna göra riktigt ont, väckte Kristofer, ringde förlossningen och tysta smög vi oss ut ur huset. I och med att det tar en stund att ta sig till sjukhuset ville jag åka in och få hjälp innan värkarna började göra allt för ont. 

 
 
18/5

Ca 00:20 kom vi till sjukhuset. Kristofer lämnade av mig vid entrén som såklart var låst. Ringde till förlossningen som sa att vi skulle ta oss till akutmottagningen. Fick ta några värkar på den korta sträckan på 400m. Det började göra väldigt ont, ville helst av allt kura ihop mig till en köttbulle på marken men de gick inte. Hos akuten skickade dem oss ett stenkast åt sidan där förlossnings entrén var. Morr, tänkte man. Varför skicka oss till akuten istället för att skicka oss till förlossningens ingång direkt. Två värkar till kom under de 10 metrarna dit, nu började det kännas ganska ordentligt. 

 

Uppe vid förlossningen fick jag återigen gå in själv. Sköterskorna sa att ett rum inte fanns ledigt ännu men snart. Fick som vanligt kissa i kopp, ta blodtryck samt kopplas upp mot ctg. Blev lämnad ensam en stund och någonstans där emellan spydde jag av smärtan. När sköterskan kom tillbaka frågade hon om jag ville ta ett bad för att lätta på smärtan. Man har ju hört att ett bad ska lindra och vid de laget fanns det inget annat för mig att göra än att vänta på ett ledigt rum, varför då inte vänta i ett bad? Medan badkaret fylldes hämtade dem Kristofer. Klockan var kring 01:20, även om jag var på sjukhuset och hade varit där ett tag klockade jag fortfarande värkarna. Det var på något sätt skönt att veta när smärtan skulle ta slut, för dem varade ungefär lika länge. När jag hoppade i badet slutade jag klocka dem, orkade inte tänka på något annat än att andas genom smärtan samt vila när jag inte hade värkar längre. Låg där så länge jag orkade men visste inte hur jag skulle ligga när värkarna kom, de gjorde mer ont. Under tiden jag låg där och tacklades med smärtan behövde jag återigen spy, tack och lov för spypåse!
 
 
  
 
 
 
 Efter kanske 15-20 minuter hade jag fått nog av att ligga där. Badet hjälpte inte och ville bara ligga ner och andas igenom detta. Det tog inte lång tid efter att jag klivit ur badet för oss att äntligen få ett rum. Minns att jag fick ta några värkar på vägen till rummet  men även att det kändes som personalen och Kristofer gick så otroligt fort 😂 I rummet lägger jag mig i sängen och tar någon värk medan personalen kopplar upp mig till ctg. Väl klar blir jag frågad om jag vill använda mig av lustgas. Även de har jag hört ska hjälpa bra meeen för mig funkade det ytterst lite. Skulle förklara det som att jag i huvudet hade ett fullt möblerat, färgglatt rum. Så fort man hade andats med lustgasen några gånger kändes huvudet bara tomt. Som ett stort vitt rum utan något i det. Med andra ord blev jag bara lullig i huvudet men kände fortfarande av värkarna lika mycket.
 

Kämpade med värkar, till och från använde jag mig av lustgasen för det var det enda jag hade tillgängligt. Vid 04:30 kom personalen in för att kika hur det gick, frågade då om möjligheten fanns för epidural. Hon skulle återkomma men man va tvungen att vara öppen minst fem cm. En stund senare kom hon tillbaka med informationen om att narkosläkaren hade mycket att göra, det kunde dröja. Muttrade in i lustgasmasken att de va klart han hade😂 Hon tittade även hur öppen jag var, 5-6 cm tur nog. Kändes tungt när hon gick, ville ha något som lindrande lite mot smärtan med det var bara att hantera det med redskapen man hade där och då. Började då andas intensivt i lustgasmasken, så pass att jag började känna mig otroligt dåsig och borta. 5-10 minuter gick, in klev sköterskan och med sig hade hon räddaren i nöden. Narkosläkaren som hade världens bästa grej med sig, epiduralen. Den timmen minns jag ytterst lite av, och ännu mindre hur det kändes att få den insatt. Antagligen för att jag andades genom lustgasen som att livet hängde på det. Det lilla jag minns är att han kallades Alex, kort för Alexander. Kändes som att han stack mig 7 gånger på ryggen men tillslut satt den på plats och herre gud va den tog. Vid 05:15 hade jag fått den första dosen av epiduralen. Vet inte hur snabbt den kickar igång men värkarna var som bortblåsta. Kunde släppa lustgasen som ändå inte gjorde något för mig, slappna av och tillslut somna. Både jag och Kristofer sov fram till 8 på morgonen, vaknade upp pigga och glada redo för att tackla dagen.

 

Till en början ville sköterskan att vi skulle vänta in krystvärkarna men jag kände ingenting. I väntan fick vi in frukost, pratade lite och väntade på personalen för att se vad som skulle ske därefter. Kring 9:00 kom vår sköterska in för att kolla hur öppen jag var. Under tiden jag låg där och sov hade jag öppnats dem sista fem centimetrarna. De kändes som jag fuskat mig in i mål men samtidigt oerhört skönt. Sköterskan sa då att jag skulle försöka få barnet att sjunka lite. Fick sätta på musik ställa mig på knä, stödja armbågarna på sängen och vagga höfterna åt sidan. Värkarna kände jag inte så det var en lätt uppgift. Höll på så i kanske en halvtimme. Vagga, vagga och vagga. 

 
 
 
 
 
 
Vart 20~30:e minut kunde jag trycka på denna lilla dosa för att bedöva mer med epiduralen. Skönt nog behövde jag aldrig trycka på den då doseringen som gavs var tillräcklig.
 
 
 
 
 Innan förlossningen hade jag sett framför mig att jag skulle hinna fläta håret. Ehh, nej. De va ett snyggt fågelbo som höll på att falla isär, men där och då låg "hur jag såg ut" långt ner på min lista att fundera över😂
 
 
 

Kring 9:30 va sköterskan nöjd, bebis hade sjukt ner och var redo att komma ut till världen. Då var det bara dags att vänta på krystvärkarna. Med jämna mellanrum var dem inne och frågade ifall jag kände några värkar, det skulle kännas som att kroppen vill få ut bebisen och varje gång sa jag nej. Klockan 10:30 kom dem åter in och sa att jag skulle testa krysta själv när jag kände en värk, i väntan på att krystvärkarna skulle komma igång. Sa att jag fortfarande inte kände värkar men dem tyckte att jag skulle försöka lyssna på kroppen. Kände verkligen ingenting så svårt att krysta då, kollade istället på monitorn som visade när värkarna kom. När siffran blev högre körde jag. Hakan ner mot bröstet, djupt andetag, håll kvar andan och tryck. När luften tog slut fick jag inte släppa ut luft utan skulle andas in ny luft och trycka. Gjorde så tre till fyra gånger när monitorn visa att kroppen hade en värk. Sköterskan tyckte det såg bra ut och bad mig fortsätta. Där och då kändes det lätt och konstigt för man kände ingen smärta. Kändes overkligt att vi snart skulle ha våran bebis hos oss, mådde verkligen oförskämt bra. 

  
 
 
 Stirrade på denna många gånger under våran vistelse på förlossningen. Nästan så det kändes som att man kunde den utantill😂
 
 
 

I min journal står det att krystvärkar kom igång kring 11 men de va något jag inte kände. Jag kämpade på med att krysta på egen hand. Efter någon timme så ville sköterskan att jag skulle känna mer av värkarna för att få hjälp under födandet. Dem stängde därför av epiduralen och gav mig dropp, samma som vid igångsättning. Droppen fick jag en viss mängd av i tjugo minuter medan jag krystade men kände fortfarande inte värkarna. Dem ökade dosen men fortfarande ingen känsel. Jag fick helt enkelt lyssna på kroppen, se på monitorn och krysta själv. De sista minuterna ville jag egentligen ge upp då det kändes som att kroppen inte kunde hjälpa mig. Jag hade sagt några gånger att orken inte fanns kvar men dem ville att jag skulle dra benen mot kroppen och ta i allt vad jag hade. Snart var hon ute sa det, med det kändes som att dem sagt så länge. Något jag inte riktigt minns men fått återberättat är att sköterskan tog min hand när jag var nära på att ge upp, hon tog den för att jag skulle få känna att våran dotter snart var ute. Har en svag minnesbild av den stunden, har för mig att det kändes overkligt när jag väl fick känna på henne. Var det verkligen hennes huvud? Det skulle ge mig orken att hålla ut, att våga krysta bara lite till men i mitt huvud hade jag bara en fråga som snurrade. Hur ska jag orka ta i mer? Jag ville men det känns som att jag inte kunde. Kristofer kände nog på sig det så han tog sina armar och la dem omkring mig, höll mig hårt och sa "Du klarar det här". Det gav mig mer energi, det kändes som att hans famn höll ihop mig, som att hans ord höll mig kvar i rummet och gav mig modet till att våga krysta lite till. Vi höll på så ett tag, jag tog i allt vad jag hade och han höll kvar. Tillslut blev jag varm, svettig till och med. Kristofer vågade sig på att släppa taget men han hann knappt backa innan jag bad honom hålla om mig igen. Jag behövde de enorma stödet och trygghet hans famn gav.

 

Man kan säga att bedövningen hade tagit så bra på mig och mot slutet, lite för bra. Det gjorde så jag fick köra på egen styrka och envishet. Efter att ha kört på för glatta livet lönade det tillslut sig. 13:03 kom hon till oss. Uppe i varv som man var märkte man inte att sköterskorna tog henne snabbt för att mätas och vägas. Efter de fick jag upp den lilla bebisen i min famn. En frisk liten tjej med 10 tår, 10 fingrar och en massa hår på huvudet.

 
 
 
En liten Olivia som myser hos sin pappa💖
 
 
 

Tårar. Tårar föll ner för kinden. Av lättnad för att det var över, av glädjetårarna i Kristofers ögon, av hur fantastiskt de vi just gått igenom var men framför allt för att jag klarade det. Jag gav inte upp och där var hon, vår fina Olivia. Kristofer klippte navelsträngen medan hon låg där i min famn. Jag höll i en helt nykläckt liten bebis, min bebis. Vågade inte röra på mig, hon va så liten och så mjuk nästan som en överkokt spagetti. Fast mycket finare! Det är henne vi väntat på så länge och man frågade sig många gånger om det verkligen var våran lilla tjej. Det kändes overkligt men lyckan var total.

 
 
 
 Ahh, de berömda mackorna alla pratar om. Jag minns inte hur fantastiska dem var, mer att man var oerhört lycklig när dem kom in. Kändes verkligen som att man hade nått mål och fått världens finaste skatt med sig!
 
 
 
Det var tufft, det gjorde stundtals riktigt ont men ser ändå förlossningen som väldigt lyckad och fin. Hade inga större förväntningar innan födandet, just för att det är svårt att förespå hur det skulle bli för mig. Alla upplever verkligen olika så att stressa upp sig för något som kanske inte skulle ske kändes som att man skulle bli rädd i onödan. Istället tog jag det lite som det kom och klev ut från sjukhuset med en positiv känsla i kroppen💖
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

10-12 maj

10 maj 2021
Åter på sjukhuset för att se hur blodtrycket låg efter att ha tagit medicinen. Man kan tycka att jag ska veta hur man ska sitta när man tar detta men nej, vi fick ta om trycket då jag råkade krossa benen😂 Spelade egentligen inte så stor roll då resultatet bara blev högre. Dem bokade in en tid till på måndag där en läkare skulle göra en kontroll på bebis, mig och vårt generella mående. Beroende på hur de gick fanns chansen för igångsättning. Men innan den tiden ville dem gärna se så blodtrycket inte skenar iväg trotts medicin, så en tid bokades in hos min barnmorska till den 12.

12 maj 2021
Blodtrycket låg för högt fotfarande. Nu visar det sig även att jag läcker protein vilket betyder havandeskapsförgiftning om jag förstod det rätt. Känns väl skönt att man tog sin oro på allvar och ringde i söndags till sjukhuset. Även om de inte va något fel på bebis fick man ju veta detta. Tiden som vi fått tills på måndag för att se om det blir igångsättning har nu ändrats från en undersökning till att det låter som att det till 99% blir igångsättning istället för ett kanske. Hur känns de? Skönt tror jag. De är ju då bebis är beräknad men man får se, kanske drar det ut sig ändå och den kommer på tisdagen därpå😂
 
 
 
 
 

Hur som känns det skönt på så sätt att man nu kan planera lite mer. Packa ner allt i väskan på morgonen, planera ihop det till 100% hur vi gör med Majsan, se över så vi har allt med oss i matväg som kan tänkas behövas och hinna städa iordning här hemma. Man vill ju inte komma hem med en bebis till ett stökigt hus, nu hinner man gå och plocka lite när energin finns. Inte för att säga att det alltid är stökigt här hemma men just nu ligger det grejer överallt för att vi under veckan bestämde oss för att städa klädkammaren. De resulterade i en stökig nedervåning istället😂

En orolig dag

Vaknade kring 04:30 och kunde inte somna om. Om det var för att hela kroppen kliar eller för att jag var kissnödig vet jag inte. Där låg jag iallafall, vaken och funderade starkt på hur jag skulle ta mig ur sängen utan att väcka Krietofer. Han är ju en sådan som vaknar av att man öppnar ögonen, typ 😂 Idag var jag dock en smidig ninja i mina nio månaders gravida tillstånd. Lyckades ta mig ur sängen obemärkt, till och med göra mitt och återvända till rummet utan att ha blivit avslöjad. Men, jag var uppenbarligen inte lika smidig ninja när jag skulle krypa ner i sängen som när jag lämnade den. Då vaknade han till 😂

I och med klockan så somnade han om men de kunde inte jag. Fram till klockan åtta satt jag och redigerade bilder samt läste lite bloggar. En mysig morgon där man fick en del gjort på datorn. Tillslut kändes det som att de var dags att kicka igång dagen, magen kurrade och jag orkade inte ligga kvar i sängen längre😂 Kom då på att " men, jag har inte kännt bebisen röra sig på samma sätt som den brukar göra på morgonen". Faktiskt hade jag knappt kännt någon rörelse alls vilket jag brukar när jag ligger kvar i sängen, brukar vara värsta partyt där inne. Kroppen välde över med oro, men försökte snabbt att inte tänka de värsta. I kombination med oron slängde hormonerna på lite tårar i mixen men de va bara att ta ett djupt andetag och samla sig. Vi kom överens om att äta frukost först och har inte bebis rört sig efter de ringer vi förlossningen för att se vad dem säger. Frukosten slank ner men inga rörelser... Ringa förlossningen fick de bli. Där sa dem att jag skulle testa att lägga mig på vänster sida och ta det lugnt i någon timme, avvakta och se om lillen ville starta dagen eller inte.

En timme går och bebis hade knappt rört på sig, en liten buff här och en liten där på hela den timmen. Kändes inte jättebra i själen så ringde tillbaks till förlossningen där dem sa att vi skulle rulla in omkring 12. Sagt och gjort, där var vi vid förlossningen på sjukhuset vid den tiden. Kristofer fick vänta utanför och jag fick kliva in i ett rum, kissa i en kopp och sedan ta blodtryck. Tydligen va blodtrycket lite högt men dem la ingen större vikt på de då utan dem kopplade upp mig till ctg för att se till så bebis mådde bra. Där låg jag i kanske 40 minuter, lyssnade väldigt svagt på hjärtljuden av vår lille samtidigt som mer och mer rörelser började ta form i magen. En liten buse, tänkte jag när jag låg där. Men, känns bättre att åka in och kika en gång för mycket än inte alls. Efter 40 minuter kom dem tillbaks för att koppla från ctg och kunde då konstatera att bebisen mådde bra. Hon jag pratade med tackade för sig och jag kilade iväg till väntrummet där Kristofer satt och vänta. Redo att berätta för honom vad dem hade sagt sprang en läkare ut och bad mig komma tillbaks igen, dem hade glömt att säga att ett till blodtryck behöver tas då de första låg så högt. Tja, denna gång låg det ännu högre men de trodde dem kunde bero på att jag hade hunnit gå ut till väntrummet. Dem beslöt sig för att ta blodprov för att se om det inte har något o göra med havandeskapsförgiftning, sen fick jag sitta där en stund till för att "vila" kroppen. Tror jag satt där i 40 minuter och bara väntade och väntade. Någon gång där emellan kom dem in med medicin som ska sänka blodtrycket. Efter en lång väntan blev det blodtryck igen, denna gång hade medicinen funkat något men inte tillräckligt.
 
 
 
 


Hungrig, de började jag verkligen bli och någorlunda frustrerad över allt blodtrycks tagande. Framgick inte riktigt varför dem skulle ta det så ofta och vad problemet är om det låg högt. Sen var jag så seg och tänkte inte på att fråga heller. Tack och lov fick jag lämna rummet i någon timme för att fylla på med energi och komma tillbaks sen för att få höra provresultat för blodprovet. En simpel ost och skink macka tillsammans med drickan mer har aldrig suttit så fint. Jag och Kristofer satt där och fyllde på med energi, och även om han inte får följa med in så är jag tacksam att han är nära. Känns tryggt i själen på något vis❤
 
 
 
 
 

Efter en timme traskade vi oss tillbaks men fick sitta och vänta ännu längre. Tillslut fick jag komma in igen och gissa vad, ta ännu fler blodtryck. Upp mot fyra gånger om jag minns rätt😂 Hela vistelsen på sjukhuset slutade med att blodprovet inte visade något avvikande vad jag minns, blodtrycket var fotfarande för högt trotts medicin men fick med mig några tabletter och en ny tid till sjukhuset dagen därpå. Man lämnade ju det hela med en hel del funderingar samtidigt som man var glad att bebisen mådde bra i magen. Jaa, de va väl bara att återvända dagen därpå för att se vad som händer då...

Vändningen på bebis

I skrivande stund sitter jag på sjukhuset. Har precis gjort ett försök till att vända bebis men ligger nu med ctg för att se så allt är som det ska. Varm om kinderna, lite skakis från medicinen men annars mår jag nog hyfsat bra. Får lyssna på bebis hjärtljud vilket är rätt mysigt. Emellanåt hör man hur ljudet ändras, antagligen för att den rör på sig därinne.

Kristofer är på utbildning och vi kom ganska snabbt fram till att jag kunde göra detta själv. Meen min pappa ville följa med som stöd vilket jag uppskattar, han sitter dock utanför men ändå. Det värmer hjärtat att han är här. Lite skönt också att ha någon att skratta med före och efter. Nerverna hinner inte tänka så mycket, samt skönt att inte behöva köra hem själv efter dethär. Kroppen känner sig rätt mör och tung just nu.

I sin helhet så var besöket inte så farligt. Personalen var riktigt trevliga, kändes som att dem förstår att man kanske inte gillar alla delar som måste genomföras men gör sitt bästa för att få en att känna sig bekväm. Fick börja med att kissa i en kopp, sen lägga mig på britsen för att bli uppkopplad mot ctg. Riktigt mysigt att bara få höra på bebisen! Där satt jag kanske i 10-15 minuter till en läkare kom in,  hon skulle se hur bebisen låg med hjälp av ultraljud. Rumpan satt nedåt och huvudet upp, så som jag sett tidigare hos barnmorskan. Då förklarade hon lite vad som kunde ske. Att det går att föda vanigalt ändå bara de att risken för akut kejsarsnitt är lite större samt att man håller lite extra koll under själva förlösandet så att allting står rätt till. Eller så försöker man vända på bebis men att det då är 50/50 chans att de lyckats. Sa till läkarn att jag va inställd på att testa vända på lillen, de va de barnmorskan hade skickat dit mig för haha. Fick medicin för att få livmodern (osäker, men medicin för att inte få sammandragningar?) att slappna av. Va lite orolig för de då dem sagt att pulsen ökar vilket är den effekt dem vill ha. Jag med mina tidigare erfarenheter av panikattacker gillade inte riktigt hur de lät men ibland måste saker göras ändå. Försökte att inte måla upp någon bild i huvudet på de värsta, då blir det lätt så att man hamnar där när jag egentligen kunde ha undvikt de. Tog ett ljupt andetag när dem gav medicinen och till min förvåning kändes det mer som när man kommit sent till en lektion på en varm sommardag. Ni vet, man stressade lite fram. På köpet har man fått ökad puls för man inte vill bli allt för sen och där sitter man på lektionen. I ett varmt rum med rosiga kinder och försöker sakta ner pulsen.

När dem såg att pulsen va tillräckligt hög testade dem att vända på bebisen genom att trycka och vrida. Kom på mig själv att spänna magen så fick aktivt försöka att skapna av och andas istället. Tycker inte de gjorde speciellt ont, mer en känsla av lätt obehag. Fick lite bilden i huvudet när jag låg där och instinktivt försökte spänna på magen att de va som att någon stod på magen, då spänner man sig pär automatik för annars gör de ju ont haha. Lite den känslan upplevde jag att de va som. Bebisen fick en hel del beröm men även jag, haha. Dem berättade i efterhand att en del skriker, vrider och vänder på sig av smärta. Men så är det väl, alla upplever de olika och har olika smärttröskel.

Kände en stor lättnad att dem lyckades vänta på lillen. Även om jag någonstans accepterat chansen för kejsarsnitt. Nu får jag chansen att åtminstone försöka föda på de sätt jag föreställt mig. Sen vet man ju aldrig, förlossningen kan ju gå hur som helst ändå. Hela denna process har ju fått mig att tänka mycket på just kejsarsnitt vilket jag uppenbarligen inte gjort tidigare. Det har ju fått mig att acceptera tanken på om de skulle bli ett kejsarsnitt. Så jaa, man får ju ut något av denna resa med helt änkelt.

Innan jag gick ifrån rummet där vändningsförsöket gjordes önskade dem mig lycka till och sa slutligen "Nästa gång du är här kommer du förhoppningsvis ut med en bebis." Då reste sig håren på armen, man blev så himla förväntansfull och exalterad. Tänka sig, nästa gång jag är där är det för att föda lillen.

Måndagens besök

Igår var det åter ett besök hos barnmorskan. Tog tre sekunder för henne att se att bebis inte har vänt på sig. Typiskt! Visar sina karaktärer redan nu tyckte barnmorskan haha. Har sedan sist någonstans landat i att det får bli som det blir. Sista stationen är ju att ha bebis i armen och det är där fokuset ligger. Man behöver inte älska allt under resans gång så länge det slutar bra tänker jag. 
 
 
På onsdag blir det alltså ett försök till att vända lillen. Dem sa att ungefär hälften av försöken lyckas så får se hur det går för mig. Om jag förstod det rätt så kommer dem först se med ultraljud hur moderkakan ligger samt bebis, så de är ju alltid kul att få se lillen igen. De var ju kring v.20 jag sist fick se busen. Det lät lite som att besöket skulle se ut som när man gör kontroll inför födseln, bortsett från att ett ultraljud är inslängt i smeten. Ctg, kanyl och lite medicin för att inte få sammandragningar... Nervöst då jag hört att det kan göra ont men de ska nog gå bra ändå.
 
 
 
 
 
 

Nikon D750 | Nikkor 28 mm 1,8
 

Inte förberedd på detta...

Godagens! Känner mig lite tung i själen idag. Mestadels för att gårdagen var väldigt omtumlande. 

Va hos barnmorskan då. Tydligen kände hon fel förra gången jag var där och bebisen har inte fixerat sig som vi då trodde. Fick göra ett simpelt ultraljud där man kunde se att huvudet var väldigt högt upp vilket inte är en fixerad bebis, de är en bebis som sitter i säte. Ska tillbaks dit på måndag och se om den vänt på sig, har den inte de är en tid inbokad på onsdag för ett vändningsförsök. Lyckas inte de försöket, vilket man får reda på direkt, så rekommenderar dem kejsarsnitt.

 

 

 

 

 

 

Där och då, när jag satt och pratade med barnmorskan kändes det okej, hon sa ju att dem inte kommer tvinga en att göra kejsarsnitt men att det rekommenderas pga. riskerna som finns att föda ett barn som ligger i säte. Sa direkt att det inte spelar någon roll hur jag känner, vänder sig inte bebisen så får det bli kejsarsnitt då jag inte tänker riskera något. 

 

Vi tackade för oss och jag kilade ner till bilen där mamma väntade på mig. Berättade om besöket för henne och ju mer tanken av kejsarsnitt sjönk in desto mer ville kroppen bara gråta. Tillslut kom tårarna. Det här var ju inte så jag hade fantiserat att föda mitt barn på. Jag har någonstans ställt in mig på en vaginal förlossning, något jag inte alls varit rädd för utan nästan längtat till. Nu blir det kanske inte så och de för mig känns läskigt på något vis. Under dagen grät jag till och från, varför kunde jag inte riktigt lägga fingret på. När kvällskvisten kom och tankarna hade snurrat hela dagen kom jag väl fram till att jag är rädd. Rädd för att jag aldrig opererats förut, rädd för obehaget jag känner av att kanske behöva snittas, öppna upp och bli ihopsydd... 

 

Jag är inte så påläst kring vad ett kejsarsnitt innebär och tror därför jag reagerade på så sätt, med rädsla. Det är inget fel att föda såhär, oavsett vad man väljer eller hur det än blir kommer det ju ut en bebis. Det är bara inte sättet jag tänkte mig, men i grund och botten är jag tacksam att vi fick veta detta nu en liten tid innan så man kan förbereda sig på bästa sätt. Stora saker i livet, som kan vara lite obehagliga eller nya kräver mental förberedelse för mig. Detta ger mig faktiskt en chans att tänka igenom, grubbla och bearbeta vad som kanske kan bli.

 

Sen är det viktigaste att det kommer ut en frisk bebis, oavsett vilket sätt den kommer ut på. Det är ju målbilden med det hela! Tror som sagt jag bara behöver låta de faktum av vad som kanske komma skall sjunka in. Det är inte skrivet i sten men kan likväl vara slutresultatet. Återkommer om några dagar för att se hur jag känner då... Tankar och funderingar, kanske känns det inte lika tungt längre...

 

 

 
 
 
 
 

 Nikon D750 | Nikkor AF 50/1,8 
Liten bild från v. 18-25. Minns inte men ska ta mig i kragen och ta nya 😌

Flytt och bakning

Snart är det dags för flytt. Inte alls långt kvar nu vilket känns så kul och skönt. Nu har vi packat ner en hel del grejer som man ofta vill sträcka sig efter, stannar upp och kommer på att dem ligger i någon utav alla lådor. Snart är den perioden över och vi kan slappna av med allt upplockat .
 
Ser även så mycket fram emot att kunna baka själv eller tillsammans med dem som vill hemma hos oss. Vill alltid ha bakelser i frysen att kunna bjuda på när man får gäster. Så som mamma gjorde när vi var små, haha. Verkligen en så mysig känsla men då måste man ju och baka för att kunna ha i frysen. Min mage är så känslig för det mesta så tycket det känns säkrast att göra saker från grunden. Skönt att veta vad som finns i men oftast så uppskattas det mer när det är bakat hemma än köpt upplever jag. 😄
 
Brukar inte tycka om att stå i köket för kan inte få grepp om recept, speciellt inte när man lagar mat. Recept för bakning brukar vara lite mer lätta att förstå sig på och kände mig lite tvingad till att baka när jag var ute och plockade en massa blåbär. Vad gör man med blåbär om inte blåbärspaj, eller muffins? Blev en succe första gången så har sägert gjort minst 10 pajer denna sommar. Smaskens med andra ord!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Nikon D750 | Nikkor 28 mm 1,8
 
Lite bilder från ett tillfälle då vi bakade morotskaka samt chokladbullar. Känndes som vi var några hundra personer i världens minsta kök haha. Vi var ju inte riktigt hundra pers, mer om kring sex personer som skulle hjälpas åt och baka. Trångt helt klart, men riktigt mysigt samt att det bjöds på otroligt mycket skratt!

Ångest vecka

Åhh, denna vecka! Upp och ner med ångest, från att inte ha något alls till att ha lite, till att det exploderar. Kroppen har stundvis verkligen trott att den ska dö. Jag vet, i mitt huvud, att jag dör inte av ångest men kroppen är tvärsäker. Jobbigt är det och speciellt när den tunga känslan kryper fram på jobbet. Man vill bara hem, gosa ner sig i sängen och sova för det är så energikrävande. 
 
Dagen kunde inte börjat bättre med ett sms från en kollega om att vi är få på kontoret. Stress är det första jag tänker på men vi som är på plats idag ska klara detta med. Gå in med en positiv inställning och det mesta löser sig försöker jag tänka när man är lite omtumlad i kroppen... Tänk positivt! 
 
Hur som, när denna arbetsdag är avklarad så ska jag chilla delux. Vågar mig inte på att träna när det är såhär. Kopplar den höga pulsen som blir för mycket, med ångest och panikattacker så låter hellre bli. Kanske fel, kanske ska man bara ta sig till gymmet och utmana sig själv. Kanske ska man träna sinnet att det inte är farligt? Kanske får ta mig till gymmet senare idag ändå haha. Får köra ben för de är min go to träning att gör när jag inte vet vad man ska träna. Älskar att jag övertalade mig själv under skriveriets gång😂
 
Imorgon blir det att chilla med livet medan Kristofer jobbar. Sen ska vi förhoppningsvis ut och plocka BLÅBÄR, WOOHO. Har redan gjort de två gånger denna vecka istället för att träna. Har gett ett lugn i det stormiga huvudet man har. Verkligen mysigt och känner en stor kärlek att vara i skogen. Dock ger sig mygg på mig vilket inte är trevligt men de märker jag inte förrns dagen efter😂
 
 
 
 
 
 
Har jag föresten berättat, när vi var i Thailand så fick jag möjligheten att fota en förlovning. Hur gosigt? Jag var nervös, de kan jag säga. Har aldrig gjort det tidigare och defenitivt inte när man får veta det två dagar innan. För att vara första gången så tycker jag att det gick bra. Kul och lärorikt om något😍

Ms.Klantig, de är jag!

Tjena! 
 
Tänkte att jag skulle kika in och berätta om en klantig men rolig grej jag lyckats göra... Jag ramlade ur sängen här om dagen. Det har ju varit så otroligt varmt så kring 2 på natten fick jag för mig, i mitt sovande tillstånd, att göra slut med täcket. Med att göra slut menar jag få bort den från min kropp, haha. Japp, dock hade jag trasslat in mina ben i täcket och tänkte heller inte att jag låg otroligt nära sängkanten. Sving med ett intrasslat ben, bang... Där låg jag på golvet och fattade inte riktigt vad som just hade hänt. Detta var ju för omkring fyra dagar sedan och Kristofer har inte slutat pika min klantighet😂
 
 
 
 

Nikon D750 | Nikkor 28 mm 1,8- Bild från min Instagram 👉Jenniferniirola

En semester man sent glömmer

Tjena mitt bena. Länge sedan och hela den delen, ibland får jag bara den där tunga känslan när jag tänker på datorn haha. Orkar liksom inte ta upp den och de kanske är bra att inte ha huvudet i datorn dagarna i ända. Kan kanske bero på att man sitter framför den på jobbet också. Nog om de! Här är jag och tänkte långsamt ta mig in här för att skriva av mig lite. Har bara haft de suget på senaste tiden!
 
De största som hänt sedan sist är ju definitivt händelserna under semestern. Det tömde kontot lite men inget man gråter över. Känns som en bra investering då vi köpt hus. Helt sjukt!! Vi har pratat så mycket i dem här banorna, att spara flitigt, kika på vad som finns ute, fundera på hur vi löser ett och annat samt slå till när vi hittar det som känns rätt! Nu blir det av! Blev ett friköpt parhus i lilla Flen. 
 
Vi hade semester i två veckor, på den första veckan satt vi på torsdagen och diskuterade hur vi skulle göra för att maximera sparandet så man var mer än redo för att slå till. Vi kom fram till att börja kika långsamt nu men att försöka slå till på något nästa år kring mars, dvs om det fanns något vi kunde tänka oss bo i. Efter att ha diskuterad de satte vi oss båda och bläddrade igenom hemnet. Där hittade vi 3-4 intressanta hus och visning var det den söndagen. "Eh, vå åker och kikar bara för skoj skull" tänkte vi. Att bli kär i det första huset vi kikade på va ju inte planen och heller inte att köpa det, men så blev det. Nu längtar man bara till inflytt! Vill typ packa ner allt nu men Kristofer vill inte bo i flyttkaous vilket jag respekterar... Lite. Tänker nog tjuvstarta med den ända flyttkartongen vi har hemma hihi. 
 
 
 
 
 
 
Har ju pratat hål i huvudet på Sambon om detta. Jag vet att vi har tak över huvudet men har tyckt att hyran varit så hög. Kliar i hela kroppen för de är pengar som bara går upp i rök. Medan i hus är det ju en del som är amortering, alltså ett lån du betalar av och indirekt betalar till dig själv. Känns som ett osynligt sparande som lägger sig fint i själen. Sen är det ju driftkostnad men de är vad du själv gör av med...
 
Åhh vad jag längtar! Ser så mycket fram emot att successivt bygga detta till något som skriker oss. Det är ju inget renoveringsprojekt men det är klart att man vill göra lite där, ändra lite här och vips! Så har man fått in sin egna prägel på stället!
 
 

Låt färgerna leka

Hejsan,sitter uppe på kvällskvisten och låter färgerna leka. Blanda olika färger med varandra, ta bort, lägg till och blanda ihop. Så kul, skulle kunna sitta hela dagen och göra detta. Har inga vattenfärger att riktigt använda för just det här. Sitter istället med en plastpåse och en hel del pennor. Målar på plastpåsen, tar en blöt pensel och sen är det bara få fantasin att dansa. Kanske bör se över att köpa bra vattenfärger men denna metod är rolig och funkar sålänge. 
 
 
Nu ska jag nog låta denna kreativa hjärna få vila. Är trött och känner att huvudet är ihåligt😂

Helgen som varit

Helgen var allt spännande. I lördags ringde pappa på morgonen och undrade vad vi gjorde. Just då hade vi precis tagit frukosten till vardagsrummet och börjat äta lite på den. 20 Minuter senare sitter vi och äter frukost igen med min mamma och pappa. Akira fick också följa med hem till oss vilket var riktigt mysigt. Hon vandrade runt och luktade, luktade och luktade medan vi åt frukost. Efter att inte ha hört hennes tassar gå runt på ett tag var jag tvungen att kika så hon inte får för sig att busa. Nopp, snäll som hon är har hon bara gjort sig hemma på våran soffa. Där satt hon och bara stirrade ut genom fönstret. HUR SÖT?😍
 
Efter en trevlig lördagsmorgon med besök av mina föräldrar bestämde vi oss för att ta en tur med nya MC:n. Eller Kristofer ville ut och åka vilket jag gick med på... OM... vi åkte till en pen affär. Deal! Skulle vilja ha med mig alla pennor hem men aj vad det hade svidit i plånboken. Dessutom har jag inte riktigt behöv av alla pennor, så för denna vistelse fick det bli 4 pennor. Två rosa, en grå och en svart penna. Älskar dem trotts att jag inte hunnit använda dem så mycket😂
 
 
I söndags blev det att hälsa på mina föräldrar, haha. Vi spenderade nog intill hela dagen hos dem, gosigt! Skridskorna var med för att åkas lite på också. Man blev förvånad när vi kom fram till ishallen då den var helt tom, bara vi där. Veckan innan var det verkligen fullt med familjer, barn och vuxna. Denna gång var vi ensamma. Efter en stund kom det en son med sin pappa och åkte runt lite dem med, men inte mer action än så. Efter åkturen blev vi bjudna på mat. Höll på att somna efter de, blev så trött av att åka runt på isen. Det var ett bra tag sedan man gjorde de så lite ovan är man, haha. Fick dock lite energi för att städa mitt rum jag hade innan jag flytta ut. Kan ju säga att jag fått med mig hem en hel del skräp, tomma block, pennor, täckningar och lådor som jag inte alls vet dess plats för. Funderar på att köpa en alex hurts från Ikea för att förvara allt pyssel och skräp man har. Okej, får nog rensa ut så att det inte blir en skräpsamlare till hurts😂 Behöver inte spara på skräp, har typ gjort det hela min barndom märkte jag nu när man rensade. En trevlig helg måste jag allt säga att det varit. Nästa helg kommer vara fullseckad den med. Däremellan ska vi hinna med ett kalas också, kul!
 
 
 

Januari har gått fort!

Januari har passerat snabbt. Jag menar imorgon är det liksom den 31 och sen är vi inne på februari. Kanske har januari bara flygit förbi för att man varit på två konferanser mitt i veckan samt en miljöutbildning. 
 
 

 
 
 
 
Inte nog med en massa inom arbetet, Maja började med dans i lördags. Törstiga tjejen skulle dricka mest hela tiden men trotts de lyssnade hon och var så engagerad. Yngst i gruppen är hon också men kul att se att hon hänger med ändå, tar för sig och vågar. Efter en stund inne i danssalen blev föräldrarna utslängda. Vi hade blivit lite förvarnade om de och Maja kunde nog inte fundera mer på att vi inte satt där mer. Hon var fokuserad på sitt, haha. Efter dansen åkte Kristofer iväg för att hämta en ny MC. Jag och Maja åkte iväg för att köpa frukt. Hon ville först in där man kan lämna barnen för att leka. Då hade hon totalt glömt bort att det var hon som ville ha frukt och skulle få välja helt själv vilka. Satsumas, äpple, vindruvor och banan blev det. Absolut inte päron, de sa hon tydligt att det var en äcklig frukt. Precis innan kassan orkade hon inte röra sig mer -Jag orkar inte gå mer Jennifer, sa hon några gånger. Peppade henne till att orka lite till, vi va ju nästan vid kassorna. Det ända som var kvar på listan var glass. Vände ryggen i en sekund för att ta glassen, när jag vänder mig om har hon hittat sig en soffa att ligga på😂.
 
 
 
 
 
 
Annars så har jag denna månad fått en furrig kompis på kontoret. Inte min hund men han är där lite då och då för att hälsa på. Kanske vill han peppa oss på kontoret till att sälja mer, heja lite på oss. Oftast när han är här sätter han sig vid mitt fönster och bara stirrar ut. Kan inte annat är att le när jag ser de för kommer alltid att tänka på Ferdinand. Älskar Ferdinand som sitter under sin korkek i sitt lugnt och doftar på sina blommor, haha.
 
Sen har jag även flätat Majas hår inför dansen. Tycker att det bliv himlans coolt så kände mig tvungen att dela med mig. Har faktiskt även klippt hennes hår under januari. Aldrig klippt någons hår tidigare, om inte mina egna toppar. Frågade faktiskt Maja sist hon var här lite på skämt om jag skulle klippa hennes hår. Hon lös upp, klart jag skulle klippa det! Både kort och långt ville hon ha. Sa till henne att denna gången kan vi klippa bort topparna men nästa gång det är dags att klippa kan vi nog gå till en frisör, då får hon bestämma helt själv hur det ska se ut. Då hade hon bestämt sig för att klippa håret kort, inte längre än öronen skulle håret vara. Sötisen, satt där och tittade på mig med så mycket spänning i ögonen. Kort ville hon verkligen ha😂😍.
 
 
 
                       
 
 
 
 


Dagens planer

 
Godmorgon, ligger här på en yogamatta och väntar på att klockan ska gå. Samtidigt försöker man beta av lite bilder från 2019. Har nästan redigerat klart alla bilder från detta året och de känns så skönt. Att nästan vara i fas och bara lägga tid på dem bilder man tar här och nu. Aldrig hänt förut, haha. 
 
Dagens planer är att ta det lite lugnt fram till 11:00. Då bär det av till centrum där det tydligen sak finnas lite karuseller. Där möter vi upp Majsans kusin och sen fullt ös med lek. Vid 13:00 ska vi försöka dra oss mot bilen för att åke mot Heleforsnäs. Vandra runt lite vid Sörmlandsleden. Vid 16:00 åker vi hem till mina föräldrar för att grilla och mysa. MAn fastnar alltid där så återstår att se när vi åker hem, haha. 

Tisdag 11 juni- Spanien

06:41 tis 11 juni

Tyst, tyst som en mus måste jag vara. Väldigt sällan vaknar jag före alla andra och idag är en sådan dag... Så tyst som en mus måste jag vara för att inte väcka mina älsklingar. Men min mage kurrar, vill gå på toa och vill väcka dem ändå, haha. Dilemmat här alltså. Det bästa med att vakna tidigare än dem andra är att jag får piggna till lite. Är en riktigt slö hög på morgonen och ligger gärna kvar ett bra tag innan man behöver kliva upp. När Maja vaknar på morgonen sträcker hon på sig lite sen är det 100% ös och babbel haha. "Jag vill bada nu.""Pappa, kan vi gå ut och bada"" oo titta skräp på golvet""pappa"" här Jennifer, sätt på dig sandalerna nu då".100 % fullt ös! Förstår inte men önskar att jag också va så pigg på morgonen, har dock accepterat att jag är en snigel 😂

 

07:44

Dem är vakna. Wooohoo!! En kvart kvar tills frukosten och min mage skriker efter de! Vill ha, nunununuuu. Efter frukosten blir det att hämta bilen och fara iväg en stund. Första stoppet blir att stanna på en affär för att köpa lite snacks och dricka. Sen iväg igen för att ta oss till Palma. 

 

 

08:25 

Pappa försöker bränna ner hotellet. Dem skyltar med bilder och stora kryss att inte lägga baguetter i toasten, vad gör han? Lägger baguetter i toasten. Resultat… det började brinna tydligen haha. Brandman som han är lyckades han ju släcka den lilla mackan utan att någon märkte. Men att han fick den att brinna när det skyltas om att inte lägga mackan i toasten är bara roligt haha. Han skyller nu på att glasögonen inte var på och att han ser dåligt utan dem. Nu, dags att hämta bilen för att rulla ut på äventyr!

 

 

 
 
 

13:20

Känner mig seg. Tror det beror på att jag inte får i mig tillräckligt med vatten. Man är noga och frågar ofta Maja men sig själv glömmer man emellanåt. Som vanligt egentligen, är generellt super dålig på att dricka vatten. 

Nu sitter vi hur som och ska strax äta mat. Maja har fått spagetti med korv och oj vad hon slänger i sig maten. Så här bra har hon inte ätit på hela veckan här haha. Primark har vi varit inne på. Lite grejer hittades som får fylla garderoben där hemma. Spännande!! Får se om jag visar upp de sen. Blir nog att springa in i en till affär för att köpa cykelbyxor till Kristofer och en väska. The boys i gänget ska åka och cykla imorgon. Gopro åker nog med så får se om det kommer upp några bilder från de.

 

 

16:27

Nu lämnar vi stranden Platja des mortes. Känner mig redo att spy och tuppa av på samma gång. Känns som solen steker som mest vid den här tiden och dåligt vattenintag börjar kännas mer i kroppen. Kul var det dock vid stranden. Josefine, Maja och jag grävde gropar. När dem var klara började hon plaska sig omkring i dem.

 

 
 

17:34

Fyren, vi står och tittar på fyren. Vart? Vet inte men här är vi och fascineras varje gång av hur klart vattnet är på vissa ställen. W.o.w! 

 

 

21:30 

Maja har precis blivit nattad av Natalie. Man satt ju lite nervös när dem gick iväg och undrade hur det gick. Trotsar hon eller lyssnar hon? Man vill nästan ställa sig bakom dörren och lyssna hur det går. Vi satt dock kvar vid middagsbordet en stund innan vi kilade upp till mina föräldrar rum. Där tog vi det lite lugnt tills vi bytte plats med Natalie. Somna hade lilltösen allt gjort, så härligt att det gick bra. 

 

Ont i hjärtat

Dem som är riktigt känsliga för blod, sår... Bör kanske inte läsa detta👌.
 
I fredags skulle Maja duscha. Hon hade backat lite för att jag just satt på vattnet och dem första dropparna brukar ju ofta vara lite kalla. Efter någon minut får hon för sig att springa igenom det rinnande vattnet, hade jag också fått som barn. Skratt övergick till tårar och en hel fot övergick till en skadad. Hon fastnade med foten i silen. Dumt nog har dem efter renoveringen lagt en sil anpassat för badkar där. Hon fastnade med foten men drog upp den snabbt vilket gjorde så att en skinnbit från foten lossna. Mitt hjärta när det hände. Kom en hel del blod men trotts de var det inget problem att få plåstra om foten. Majsan va super duktig!
 
 
Jag fick mig en dusch i alla fall. Hade ganska ont i magen när jag stod där. De var inte mitt fel, heller inte Majas, men kunde inte undgå känslan att det var de. Fick ta ett djupt andetag och bara låta känslan rinna av mig. Maja mådde ju bra trotts en lite skadad fot.
 
 
 
På lördagsmorgonen satt vi och fundera på vad vi skulle hitta på. Maja ville åka till leklandet men de kändes inte så passande med tanke på foten. Känns som hon skulle ha stött emot den en del, vilding som hon är, haha. Sökte lite på Google vad man kan hitta på för kom verkligen inte på någonting själv. Museum kom vi fram till, de kan vara kul. Efter att ha bytt Majas plåster fattades bara kläder och skorna. Planen sprack när Majsan inte fick på sig skon för den låg på alldeles för mycket på såret. Vi prövade stövlar samt hennes superduper- snabbskor. Nopp, de gick inte så en hemmadag fick det bli. Vi fick istället en hel del städande gjort, tvätta kläder, måla Majas tånaglar även. En liten blomma på varsin stortå fick hon också. Även Maja var med och städa. Hennes favorit är nog att få låna mina hörlurar och springa runt och dammsuga hela lägenheten tillsammans med oss.
 
Söndagen kom, ingen sovmorgon för mig inte. 5:55 vaknade lilltösen och skulle upp och härja. De fick dröja fram till frukost vid 8:00. Fram tills dess var det att ta det lite lugnt vid soffan. Maja kunde dock inte hålla sig så hon slet fram hela rummet ändå, roligast var nog att bygga tågbanan. Duktig var hon på att plocka undan de upp och ned vända rummet innan vi väckte pappsen.
 
 
Maja inredde sitt rum också. En tavla på hennes första skolfoto behövdes spikas upp på väggen men frågan var vart. Frågade henne och hon bisste precis det rätta stället. Bang, bang, brrr, bang bank och så var den uppe på hennes vägg. "Jag är jättenöjd" Sa hon och tittade på tavlan. Mot lunch kom Kristofers systers familj över. Även hans föräldrar var med. Pannkakor stod på menyn och de mumsade vi alla i oss obehindrat. Efter maten var det bubbelkalas på balkongen som stod på schemat. Tyckte dem va super kul, springa runt och spräcka bubblor. Kring tvåtiden blev Maja upphämtad för en tidigare mamma vecka. Att sätta på sig skorna var fotfarande jobbigt. Slutade med att hon fick sätta på sig sina sommarsandaler, haha.
 
 
 
Kristofer och jag tog det lugnt en fem minuter men sen var det bara att slita fram glasspinne-huset och börja knipsa, slipa och limma. All in all, helgen har varit bra. Inte som planerat men definitivt bra. Majas sår har inte varit något hinder så länge man inte skulle gå ut. Så denna helg får hela fyra pepparkakor av fem.🙌

Dagen efter ett bra träningspass

Ni vet den känslan man har dagen efter ett bra träningspass. Känns som man har haft sönder musklerna, men man vet att inom en en dag eller två har kroppen läkt ihop sig och man är hel och starkare. Typ så känner jag efter att ha varit hos psykologen. Rätt nedbryten i själen men efter några timmar så läker man ihop igen, för att bli starkare och känna sig mer hel. De är klart skönt att vara där och flera gånger ska det bli.  
 
 
Snart blir det dax att hämta upp Maja från förskolan. Då ska vi åka förbi en affär för att leverera lite, iväg till biltema för att köpa sandpapper och sen hem för att laga mat. Efter maten får vi se om hon är sugen på att hjälpa mig med att slipa lite pinnar till hennes hus. Igår gick det i kanske 10 minuter innan hon ville att jag skulle göra det själv. Hon tyckte det var mycket roligare att limma dit pinnarna så de var hon gärna med på 😃
 
 

Imorgon

Imorgon bär det av mot psykologen. Har varit där en gång innan och låt mig säga, det är som terapi för själen. Hatar att gråta, jag grät. Gillar inte att öppna mig om de som ligger unger ytan, jag öppnade mig om vad som finns under ytan. Gillar inte att prata om det förflutna som tynger, jag pratde om de förflutna. Helt otroligt vad man kände sig skakig direkt efteråt, men endå så otroligt lättad.
 
Imorgon är det som sagt dags igen. När jag var där sist fick jag en läxa: Vad vill jag med livet? Så simpel fråga men ändå så svårt att bara svara på med en gång. Tror jag ännu inte har något bra svar och det har gått någon vecka. haha. Får klura på den till ikväll...
Nu, dags att natta denna lilla tös😍

Mån 10 juni

21:47 mån 10 juni

 

Dagen börjar dra sig mot sitt slut. Den började med att min kamera gick ner i marken av misstag. Panik fick jag, resan har ju presis börjat. Hur ska jag kunna fota bilder nu? GoPron och mobilen skrek huvudet nej till i mitt panikslagna tillstång. Det löste dock sig. Var bara att peta ner spegeln i kamerahuset men istället har fokusen busat i objektivet. Något jag får försöka lösa när vi kommer hem. Min anledning till panik ser ni nedan😱

 

Annars har dagen bestått av en hel del bad, trotts, mat, skratt, vattendrickande och kliande ben. In all har dagen varit väldigt trevlig. Doppat oss i havet(?)/lagunlilnande havs inte vet jag. Majas knän sved så hon ville dock inte riktigt ner. Hon nöjde sig med att sitta vid strandkanten med Josefine( syrran ) och göra sandbullar. Hjärtat smälter av synen och älskar att se hur min familj är mot henne. Vi har även lyckats hyra en bil för morgondagen så att vi kan ta oss till palma. Primark är huvud destinationen men sen blir det nog bara att strosa runt för att se mer av vad denna ö har att bjuda på! 

 
 Middagen var mysig den med. Vi alla tog oss en stund att fundera på ett minne vi delar med min pappa. Jag vill alltid göra så när någon fyller år. Supermysigt och visar att även de små stunderna är lika betydelsefulla som dem stora. Vem vet. Ibland kanske någon drar upp ett minne ingen annan hört förut och de i sig är hur trevligt som helst att få höra
 
 
Tidigare inlägg