I skrivande stund sitter jag på sjukhuset. Har precis gjort ett försök till att vända bebis men ligger nu med ctg för att se så allt är som det ska. Varm om kinderna, lite skakis från medicinen men annars mår jag nog hyfsat bra. Får lyssna på bebis hjärtljud vilket är rätt mysigt. Emellanåt hör man hur ljudet ändras, antagligen för att den rör på sig därinne.

Kristofer är på utbildning och vi kom ganska snabbt fram till att jag kunde göra detta själv. Meen min pappa ville följa med som stöd vilket jag uppskattar, han sitter dock utanför men ändå. Det värmer hjärtat att han är här. Lite skönt också att ha någon att skratta med före och efter. Nerverna hinner inte tänka så mycket, samt skönt att inte behöva köra hem själv efter dethär. Kroppen känner sig rätt mör och tung just nu.

I sin helhet så var besöket inte så farligt. Personalen var riktigt trevliga, kändes som att dem förstår att man kanske inte gillar alla delar som måste genomföras men gör sitt bästa för att få en att känna sig bekväm. Fick börja med att kissa i en kopp, sen lägga mig på britsen för att bli uppkopplad mot ctg. Riktigt mysigt att bara få höra på bebisen! Där satt jag kanske i 10-15 minuter till en läkare kom in,  hon skulle se hur bebisen låg med hjälp av ultraljud. Rumpan satt nedåt och huvudet upp, så som jag sett tidigare hos barnmorskan. Då förklarade hon lite vad som kunde ske. Att det går att föda vanigalt ändå bara de att risken för akut kejsarsnitt är lite större samt att man håller lite extra koll under själva förlösandet så att allting står rätt till. Eller så försöker man vända på bebis men att det då är 50/50 chans att de lyckats. Sa till läkarn att jag va inställd på att testa vända på lillen, de va de barnmorskan hade skickat dit mig för haha. Fick medicin för att få livmodern (osäker, men medicin för att inte få sammandragningar?) att slappna av. Va lite orolig för de då dem sagt att pulsen ökar vilket är den effekt dem vill ha. Jag med mina tidigare erfarenheter av panikattacker gillade inte riktigt hur de lät men ibland måste saker göras ändå. Försökte att inte måla upp någon bild i huvudet på de värsta, då blir det lätt så att man hamnar där när jag egentligen kunde ha undvikt de. Tog ett ljupt andetag när dem gav medicinen och till min förvåning kändes det mer som när man kommit sent till en lektion på en varm sommardag. Ni vet, man stressade lite fram. På köpet har man fått ökad puls för man inte vill bli allt för sen och där sitter man på lektionen. I ett varmt rum med rosiga kinder och försöker sakta ner pulsen.

När dem såg att pulsen va tillräckligt hög testade dem att vända på bebisen genom att trycka och vrida. Kom på mig själv att spänna magen så fick aktivt försöka att skapna av och andas istället. Tycker inte de gjorde speciellt ont, mer en känsla av lätt obehag. Fick lite bilden i huvudet när jag låg där och instinktivt försökte spänna på magen att de va som att någon stod på magen, då spänner man sig pär automatik för annars gör de ju ont haha. Lite den känslan upplevde jag att de va som. Bebisen fick en hel del beröm men även jag, haha. Dem berättade i efterhand att en del skriker, vrider och vänder på sig av smärta. Men så är det väl, alla upplever de olika och har olika smärttröskel.

Kände en stor lättnad att dem lyckades vänta på lillen. Även om jag någonstans accepterat chansen för kejsarsnitt. Nu får jag chansen att åtminstone försöka föda på de sätt jag föreställt mig. Sen vet man ju aldrig, förlossningen kan ju gå hur som helst ändå. Hela denna process har ju fått mig att tänka mycket på just kejsarsnitt vilket jag uppenbarligen inte gjort tidigare. Det har ju fått mig att acceptera tanken på om de skulle bli ett kejsarsnitt. Så jaa, man får ju ut något av denna resa med helt änkelt.

Innan jag gick ifrån rummet där vändningsförsöket gjordes önskade dem mig lycka till och sa slutligen "Nästa gång du är här kommer du förhoppningsvis ut med en bebis." Då reste sig håren på armen, man blev så himla förväntansfull och exalterad. Tänka sig, nästa gång jag är där är det för att föda lillen.