I skrivande stund sitter jag på sjukhuset. Har precis gjort ett försök till att vända bebis men ligger nu med ctg för att se så allt är som det ska. Varm om kinderna, lite skakis från medicinen men annars mår jag nog hyfsat bra. Får lyssna på bebis hjärtljud vilket är rätt mysigt. Emellanåt hör man hur ljudet ändras, antagligen för att den rör på sig därinne.

Kristofer är på utbildning och vi kom ganska snabbt fram till att jag kunde göra detta själv. Meen min pappa ville följa med som stöd vilket jag uppskattar, han sitter dock utanför men ändå. Det värmer hjärtat att han är här. Lite skönt också att ha någon att skratta med före och efter. Nerverna hinner inte tänka så mycket, samt skönt att inte behöva köra hem själv efter dethär. Kroppen känner sig rätt mör och tung just nu.

I sin helhet så var besöket inte så farligt. Personalen var riktigt trevliga, kändes som att dem förstår att man kanske inte gillar alla delar som måste genomföras men gör sitt bästa för att få en att känna sig bekväm. Fick börja med att kissa i en kopp, sen lägga mig på britsen för att bli uppkopplad mot ctg. Riktigt mysigt att bara få höra på bebisen! Där satt jag kanske i 10-15 minuter till en läkare kom in,  hon skulle se hur bebisen låg med hjälp av ultraljud. Rumpan satt nedåt och huvudet upp, så som jag sett tidigare hos barnmorskan. Då förklarade hon lite vad som kunde ske. Att det går att föda vanigalt ändå bara de att risken för akut kejsarsnitt är lite större samt att man håller lite extra koll under själva förlösandet så att allting står rätt till. Eller så försöker man vända på bebis men att det då är 50/50 chans att de lyckats. Sa till läkarn att jag va inställd på att testa vända på lillen, de va de barnmorskan hade skickat dit mig för haha. Fick medicin för att få livmodern (osäker, men medicin för att inte få sammandragningar?) att slappna av. Va lite orolig för de då dem sagt att pulsen ökar vilket är den effekt dem vill ha. Jag med mina tidigare erfarenheter av panikattacker gillade inte riktigt hur de lät men ibland måste saker göras ändå. Försökte att inte måla upp någon bild i huvudet på de värsta, då blir det lätt så att man hamnar där när jag egentligen kunde ha undvikt de. Tog ett ljupt andetag när dem gav medicinen och till min förvåning kändes det mer som när man kommit sent till en lektion på en varm sommardag. Ni vet, man stressade lite fram. På köpet har man fått ökad puls för man inte vill bli allt för sen och där sitter man på lektionen. I ett varmt rum med rosiga kinder och försöker sakta ner pulsen.

När dem såg att pulsen va tillräckligt hög testade dem att vända på bebisen genom att trycka och vrida. Kom på mig själv att spänna magen så fick aktivt försöka att skapna av och andas istället. Tycker inte de gjorde speciellt ont, mer en känsla av lätt obehag. Fick lite bilden i huvudet när jag låg där och instinktivt försökte spänna på magen att de va som att någon stod på magen, då spänner man sig pär automatik för annars gör de ju ont haha. Lite den känslan upplevde jag att de va som. Bebisen fick en hel del beröm men även jag, haha. Dem berättade i efterhand att en del skriker, vrider och vänder på sig av smärta. Men så är det väl, alla upplever de olika och har olika smärttröskel.

Kände en stor lättnad att dem lyckades vänta på lillen. Även om jag någonstans accepterat chansen för kejsarsnitt. Nu får jag chansen att åtminstone försöka föda på de sätt jag föreställt mig. Sen vet man ju aldrig, förlossningen kan ju gå hur som helst ändå. Hela denna process har ju fått mig att tänka mycket på just kejsarsnitt vilket jag uppenbarligen inte gjort tidigare. Det har ju fått mig att acceptera tanken på om de skulle bli ett kejsarsnitt. Så jaa, man får ju ut något av denna resa med helt änkelt.

Innan jag gick ifrån rummet där vändningsförsöket gjordes önskade dem mig lycka till och sa slutligen "Nästa gång du är här kommer du förhoppningsvis ut med en bebis." Då reste sig håren på armen, man blev så himla förväntansfull och exalterad. Tänka sig, nästa gång jag är där är det för att föda lillen.

Igår var det åter ett besök hos barnmorskan. Tog tre sekunder för henne att se att bebis inte har vänt på sig. Typiskt! Visar sina karaktärer redan nu tyckte barnmorskan haha. Har sedan sist någonstans landat i att det får bli som det blir. Sista stationen är ju att ha bebis i armen och det är där fokuset ligger. Man behöver inte älska allt under resans gång så länge det slutar bra tänker jag. 

 

 

På onsdag blir det alltså ett försök till att vända lillen. Dem sa att ungefär hälften av försöken lyckas så får se hur det går för mig. Om jag förstod det rätt så kommer dem först se med ultraljud hur moderkakan ligger samt bebis, så de är ju alltid kul att få se lillen igen. De var ju kring v.20 jag sist fick se busen. Det lät lite som att besöket skulle se ut som när man gör kontroll inför födseln, bortsett från att ett ultraljud är inslängt i smeten. Ctg, kanyl och lite medicin för att inte få sammandragningar... Nervöst då jag hört att det kan göra ont men de ska nog gå bra ändå.

 

 

 

Godagens! Känner mig lite tung i själen idag. Mestadels för att gårdagen var väldigt omtumlande. 

Va hos barnmorskan då. Tydligen kände hon fel förra gången jag var där och bebisen har inte fixerat sig som vi då trodde. Fick göra ett simpelt ultraljud där man kunde se att huvudet var väldigt högt upp vilket inte är en fixerad bebis, de är en bebis som sitter i säte. Ska tillbaks dit på måndag och se om den vänt på sig, har den inte de är en tid inbokad på onsdag för ett vändningsförsök. Lyckas inte de försöket, vilket man får reda på direkt, så rekommenderar dem kejsarsnitt.

 

 

 

 

 

 

Där och då, när jag satt och pratade med barnmorskan kändes det okej, hon sa ju att dem inte kommer tvinga en att göra kejsarsnitt men att det rekommenderas pga. riskerna som finns att föda ett barn som ligger i säte. Sa direkt att det inte spelar någon roll hur jag känner, vänder sig inte bebisen så får det bli kejsarsnitt då jag inte tänker riskera något. 

 

Vi tackade för oss och jag kilade ner till bilen där mamma väntade på mig. Berättade om besöket för henne och ju mer tanken av kejsarsnitt sjönk in desto mer ville kroppen bara gråta. Tillslut kom tårarna. Det här var ju inte så jag hade fantiserat att föda mitt barn på. Jag har någonstans ställt in mig på en vaginal förlossning, något jag inte alls varit rädd för utan nästan längtat till. Nu blir det kanske inte så och de för mig känns läskigt på något vis. Under dagen grät jag till och från, varför kunde jag inte riktigt lägga fingret på. När kvällskvisten kom och tankarna hade snurrat hela dagen kom jag väl fram till att jag är rädd. Rädd för att jag aldrig opererats förut, rädd för obehaget jag känner av att kanske behöva snittas, öppna upp och bli ihopsydd... 

 

Jag är inte så påläst kring vad ett kejsarsnitt innebär och tror därför jag reagerade på så sätt, med rädsla. Det är inget fel att föda såhär, oavsett vad man väljer eller hur det än blir kommer det ju ut en bebis. Det är bara inte sättet jag tänkte mig, men i grund och botten är jag tacksam att vi fick veta detta nu en liten tid innan så man kan förbereda sig på bästa sätt. Stora saker i livet, som kan vara lite obehagliga eller nya kräver mental förberedelse för mig. Detta ger mig faktiskt en chans att tänka igenom, grubbla och bearbeta vad som kanske kan bli.

 

Sen är det viktigaste att det kommer ut en frisk bebis, oavsett vilket sätt den kommer ut på. Det är ju målbilden med det hela! Tror som sagt jag bara behöver låta de faktum av vad som kanske komma skall sjunka in. Det är inte skrivet i sten men kan likväl vara slutresultatet. Återkommer om några dagar för att se hur jag känner då... Tankar och funderingar, kanske känns det inte lika tungt längre...

 

 

Vet ni, denna vecka jobbar jag mina sista dagar innan bebis. Helt sjukt att tänka så. Att jag ska bli mamma också, den är ju ännu mer ofattbar fastän det gått så lång tid. Kan knappt förstå det och ibland heller inte att jag faktiskt är gravid men det är jag och längtar något otroligt! Man vill ju bara veta vem det är som piruettar i magen😄

 

Jag har inget fysiskt jobb, men ska ändå bli skönt att få vara hemma. Känner efter påskledigheten att min kropp mår mycket bättre av att inte sitta på en stol 7-8 timmar om dagen. Det är där ischias nerven tar mest stryk för mig och på senare tid har jag även kännt av spänningar i ryggen. Kände inte av det alls när jag var hemma, kunde sova utan kroppskudde och faktist orka röra på mig mer. Samtidigt känns det konstigt att jag nu ska vara hemma, vad ska man göra liksom?