Smileeo

;) Lite inspriation !

Under slutet av 2003 skrev jag en deckare med titeln "De fyra sanningarna". Jag blev inte helt nöjd med den. Men nu har jag skrivit en ny version, och den är jag nöjd med. Den handlar om en rektor som blir mördad, och sen blir fyra elever misstänkta för mordet. De fyra eleverna berättar om sig själva och sina teorier. Men det är bara en person som verkligen vet vem mördaren är. Så varsågoda, jag hoppas att ni gillar den:

Jeremy Ljung, rektor för en fin privatskola någonstans i Sverige, var på väg hem efter jobbet, då han upptäckte att han glömt sina nycklar. Med små, snabba steg skyndade han sig tillbaka till kontoret för att hämta dem. Var hade han lagt dem? I någon låda? Knappast, han lade ju aldrig sina nycklar någon låda. I den lilla skålen på skrivbordet? Troligen.

Nu befann han sig inne på sitt kontor. Mycket riktigt, nycklarna låg i den lilla skålen. Han plockade upp dem, stoppade dem i kavajfickan och skulle just gå igen, då en mörk figur dök upp ute i korridoren. Denne figur klev in på kontoret och stängde dörren om dem.

”Du kommer att dö ikväll”, sa figuren. ”Nu, i din sista stund i livet, har du några sista ord? Några visdomsord att dela med dig av?”

Jeremy kände rädslan krypa längs ryggraden. Då fick han syn på vapnet. Ett vapen som egentligen inte var ett vapen, men som kunde döda om det hamnade i fel händer. Det var ett brännbollträ. Det såg ut att vara tillverkat av ett hårt trä, möjligen ek. Det var svårt att avgöra i mörkret.

Jeremy Ljung visste att han var tvungen att göra något snabbt, om han ville lämna kontoret levande. Så han sparkade den mörke figuren i skrevet och slog honom i huvudet med portföljen, varpå han började springa. Han visste inte vart han skulle springa. Han visste bara att han skulle springa ifrån den mörke figuren. Sedan fick han en idé. Han gick in på toaletten och låste om sig. Sedan plockade han fram sin mobiltelefon och ringde polisen, förklarade för dem vad som hade hänt. När han hade lagt på och lagt undan mobilen, så hörde han hur något rörde sig i korridoren utanför. Det var ljudet av fotsteg han hörde. Och fotstegen kom allt närmre, för att till slut tystna när de kommit fram till dörren. En lätt knackning, sedan började det rycka i handtaget.

”Försök inte spela hjälte, för det har du inget för”, sa figuren. ”Du har ringt polisen i tron att de ska ta fast mig, men det enda de kommer att hitta här ikväll är ett lik. Liket av en viss rektor.”

Det blev tyst ute i korridoren. Hade den mörke figuren stuckit? Kunde Jeremy öppna dörren och gå därifrån? Vågade han ta risken?

Jeremy vaknade ur sina funderingar då han hörde ett konstigt, skrapande ljud utifrån. Vad sjutton var det för något? Snart insåg han att det var den mörke figuren som försökte bryta sig in. Jeremy visste nu att han bara hade några få minuter kvar att leva. Inte minuter. Sekunder. Bara några få, ynkliga, futtiga sekunder.

Dörren öppnades. Ett brännbollträ, möjligen av ek, höjdes och sänktes gång på gång mot Jeremys huvud. Jeremy försökte skydda sig, göra motstånd, men det hade han inget för. Plötsligt passerade hela Jeremys liv revy. Allting blev suddigt. Han blev yr. Sen blev allting svart.

Den mörke figuren lade ifrån sig brännbollträet och plockade istället fram en kniv och skar halsen av rektorn, mest för att försäkra sig om att han var död. Sedan torkade han av kniven med en bit toapapper, som han sedan spolade ner i toan. Han stoppade kniven i fickan, men brännbollträet lät han ligga. Han lämnade byggnaden, försvann in i natten.

Den första sanningen:

Jag heter Tom. Jag sitter i väntrummet på polisstationen tillsammans med tre av mina skolkamrater. Rektorn blev mördad under natten till idag, och vi alla fyra är misstänkta för mordet. Ingen har sagt att vi är misstänkta, men alla vet det ändå. Det går trehundra elever på skolan, och de har bara plockat hit oss fyra, så jag kan inte se någon annan anledning än att vi är misstänkta.

Jag varför de misstänker mig. Innan rektorn fick halsen avskuren, så blev han misshandlad med ett brännbollträ. Jag gillar att spela brännboll. Inte för att skryta, men jag är bäst i hela plugget. Och på hösten brukar jag följa med min farfar ut i skogen och jaga. Vi jägare brukar skära halsen av bytet efter att ha skjutit det. Det gör vi för att kontrollera att det vi skjutit verkligen har dött. Så jag förstår mycket väl att polisen misstänker mig.

Nu vet jag vad du tänker. Du tänker att det är jag som är den skyldige. Men det är jag inte. Det var inte jag som mördade rektorn. Någon mördade honom och försökte få bevisen att peka ut mig som mördare. Någon vill sätta dit mig av någon anledning.

Bredvid mig, till höger, sitter Josef. Han har alltid varit en småskurk, begått mer eller mindre allvarliga brott. Polisen har haffat honom många gånger, för misshandel och snatteri. Det är honom jag misstänker. En gång misshandlade han min polares kusin, och försökte lägga skulden på polaren. Men det var Josef som åkte dit. Det är han som är mördaren, det är jag säker på. Rektorn har alltid avskytt Josef, även om han aldrig sa det rent ut.

Den andra sanningen:

Namnet är Josef. Som så många gånger förr sitter jag på polisstationen och väntar på min tur att bli förhörd av en snut som anser att jag är skyldig även om jag inte är det. Jag är ingen ängel, men just nu har jag ”inte skyldig” tatuerat i pannan, och den tatueringen kommer jag aldrig att ta bort när det gäller mordet på rektorn.

Det är Tom som är mördaren. Brännboll och jakt. Han var väl smart nog att inte lämna några fingeravtryck efter sig. Hade han lämnat fingeravtryck, så hade inte vi andra suttit här nu. Men vänta, han lämnade ju sitt brännbollträ vid mordplatsen. Det läste jag i tidningen. Hans avtryck finns nog på det. Eller inte. Känner jag honom rätt, så har han tänkt på allt, och torkat av fingeravtrycken. Men det är ändå hans brännbollträ. Han kommer att åka fast.

Jag sitter bredvid snubben som mördade rektorn. Vet han att jag vet?

Snart ska den förste av oss fyra få bli insläppt och bli förhörd. Om det går till på samma sätt som förr, så kommer Adam att få gå in först, sedan den där mysko typen Kalle, sedan Tom och till sist jag själv. Vad de än frågar, så tänker jag bara säga sanningen. Men de kommer inte att tro mig, eftersom de känner till mig. Jag är inte ”tillförlitlig”, men ändå kallar de in mig för förhör.

Men, som sagt, så kommer Tom att få hamna bakom galler idag. Jag tänker inte besöka honom.

Den tredje sanningen:

Jag känner stor sorg över rektorn. En ensam man som sköter en hel skola, bara för att kunna försörja fru och barn och betala alla räkningar. Om han nu har fru och barn. Alla har ju räkningar, men har alla fru och barn? Har alla modet att binda sig för livet?

Nu har jag glömt att presentera mig, berätta vem jag är, lägga fram min identitet som en öppen bok. Jag är Kalle, varken mer eller mindre. Om du råkar befinna dig på biblioteket eller i bokhandeln, om det är poesiafton på något café, så är chanserna att träffa mig där ganska stora. Jag är vad man kan kalla ”litteraturfreak”(slår man upp ordet så finns det en bild på mig där).

Jag sitter här och väntar. Jag vet inte vad jag väntar på. Att bli inspärrad som en fågel i bur för mordet på rektorn? Nej. Att bli insläpad i förhörsrummet, få en lampa riktad mot mina ögon så jag bländas av ljuset? Mer troligt. Men jag vet inte vem mördaren är. Det kan vara vem som helst av dessa tre personer. Jag vet bara att det inte är jag som är skyldig. Jag har respekt för alla levande varelser, från den simmande fisken till den flygande fågeln.

Så för mig är alla misstänkta. Alla är misstänkta tills man vet vem den skyldige är.

Dessa tre personer, som sitter här i rummet tillsammans med mig, har jag sett passera i korridorerna i skolan. Men jag känner dem inte, kommer aldrig att känna dem, inte som personer. Jag kommer bara att känna dem som tre ansikten, som passerar i korridoren mellan lektionerna. Men jag hoppas att den skyldige får sitt straff. Även om han inte får sitt straff här idag, så får han det sen en vacker dag. Alla som är skyldiga får sina straff till slut.

Den fjärde sanningen:

Namnet är Adam. Jag sitter på polisstationen, misstänkt för mord. Rektorn har blivit mördad. Än sen då? Det är bara en mordgåta som polisen vill lösa. Detta är bara något som media kommer att slå upp som underhållning. Om ett par månader kommer ingen att minnas det här längre, för vid det laget kommer media att hitta något annat att gotta sig i.

Här i rummet sitter min gamle ärkefiende Tom. Han har alltid gjort allt han kunnat för att sabba för mig. Han har alltid varit taskig mot mig, utan anledning. Han tror att han är något bara för att han är en av de populära grabbarna i plugget, men om tio år kommer ingen att minnas honom längre. Då kommer han inte att spela brännboll längre. Han kommer att få något skitjobb. Och ölmage. Hans gamla kära brännbollträ kommer han att hänga upp på väggen i sovrummet, och ligga och stirra på det tills han somnar. Ett minne från bättre tider. Och hans tjej kommer att vara otrogen med hans kompis. Men Tom själv vet nog inte om det.

Som sagt, Tom är en riktig översittare. Rektorn kände till det, men brydde sig inte. ”Mobbning förekommer inte på den här skolan”, sa han. Det var därför jag mördade honom. Ja, jag erkänner faktiskt. Men om de låser in Tom för mordet, så tänker jag inte erkänna för polisen. Jag tänker vänta in i det sista med att avslöja sanningen. Jag tänker se efter om hela skolans lilla kelgris kan belastas för mordet innan jag träder (om jag nu behöver träda fram).

Om bara ett ögonblick tänker polisen förhöra mig. Men jag ska försöka hålla huvudet kallt.

1. Jag har garvat as mycket
2. Jag har ätit en av världens starkaste paprika eller vad det va typ chilly kanske ( Haha vet inte vad den heter )
3. Vi tittade på en film som jag har sett förut
4. Jag glömde skriva om att vi hade gäster här hemma ;)
5. Jag garvade as mycket igen :P