16/5

Allt började redan den 16/5 kl 18:00 då vattnet gick. Jag låg i soffan o hade precis vaknat. Syrran ringde, överlycklig var jag då vi sällan pratar i telefon. Samtalet varade i någon minut innan det kändes som att jag kissade på sig. Förstod först inte vad det var som hände men samtidigt som Kristofer var på väg att säga det föll polletten ner, de va vattenavgång. Ringde förlossningen där dem sa att vi skulle komma in. Personen i andra änden trodde inte vi skulle få åka hem då igångsättning var inplanerad dagen efter sedan innan. Detta på grund av riktigt högt blodtryck samt att jag läckte protein i urinet. 

Ca 20:00 var ctg klar, blodtryck checkat, kiss i kopp gjord, 2 covid-test tagna och Kristofer fick ansluta sig. Konstigt nog behövde inte han ta corona-test fastän han var den som skulle röra sig mer i korridorerna än jag. Rum 17 fick vi tilldelat, när man stod där inne kändes det overkligt. "Ska jag föda här?" tänkte jag. Utöver att det sipprade vatten till och från hade jag inga känningar alls på att förlossningen var igång men där var vi... Omkring 20:30 fick Kristofer lämna sjukhuset för att handla mat. Sköterskorna hade gett rådet att köpa på sig lite då man aldrig vet hur länge en förlossning tar. I mitt fall, med vattenavgång, skulle bebis inte dröja så länge ändå. Inom 48 timmar skulle hon behöva vara ute på grund av infektionsrisk.  

 

 

 

 

Mina fina tofflor jag hade med mig. Många komplimanger fick jag 🤗

 

 

Kring 21:00 hade Kristofer kommit tillbaka. Massa färdiga matlådor till sig själv samt pannkakor till mig. Vi bestämde oss för att sitta ute vid korridoren och äta. Man skulle ändå spendera en hel del tid med att stirra på de fyra väggarna i förlossningsrummet så kändes skönt med lite omväxling. Vi småprata mellan tuggorna, samtidigt försökte man lyssna på omgivningen. Tankarna snurrade kring om det var någon som födde precis då. Skulle man få höra någon skrika som de gör på film? Ne, istället var det tyst. Nästan som på ett bibliotek. Emellanåt kunde man höra folk viska längre bort i korridoren, antagligen sköterskor. Tystnaden lugnade nerverna på något sätt. 

23:30 kom nattpersonal in för att presentera sig men även se hur allt stod till. Vid de laget hade jag börja känna av värkar. Dem kom i vågor och kändes lätta att ta. Smärtan kunde jämföras med den jag brukar ha vid mensvärk, då den inte är så hemsk. Även om dem gick att ta ville sköterskan att jag skulle ta alvedon för att få in lite sömn. Under natten kändes värkarna mer och oftare men kunde andas genom dem och somna till emellan.

17/5

Tröttheten kändes. Alvedonen hade inte hjälpt mig alls att sova. Samtidigt kunde jag inte klaga för var så exalterad på att få ut bebisen att tyngden av tröttheten inte fick plats i ekvationen. Omkring 10:00 kom personal in för att se hur allt stod till. Berättade att jag haft värkar men slumrat till emellanåt. Hem fick vi då åka. Värkarna va inte tillräckligt starka och dem ser hellre att förlossningen drar igång naturligt än via igångsättning. Man blev lite smått besviken då man var så inställd på att få komma hem med en bebis, samtidigt så hade jag nu chansen att vila hemma. Skulle de inte dra igång av sig självt under dagen var vi välkomna tillbaka dagen efter, på tisdagen kl 09:00 för igångsättning. Packa ihop väskorna, sätta sig i bilen och åka hem blev det. Vila, vila, vila, duscha och packa om ordentligt för en förlossning. 

 

Under det blåa hade jag en infart. Även om den är mjuk så tyckte jag den var obekväm att ha i. Hade ont på handen några dagar efter förlossningen av den😂

 

 

 

Under dagen blev värkarna starkare men hade fått tips om att inte klocka dem utan härda ut så långt det går samt vila så mycket så möjligt. Vila delen var lite klurig då Maja hade kommit till oss. Första dagen brukar innebära massvis med bus, spring och lek. På de var hon självklar riktigt exalterad på att sin lillasyster snart skulle komma. Hon ville gärna leka med mig med men förstod att pappa va bästa lekkamraten för den dagen. Ibland kom hon fram och ställde en massa frågor. Gör det ont? Hur känns det? Kommer bebisen snart? Osv... Vila i form av sömn fick jag inte men att ta det lugnt och bara andas genom värkarna gjordes genom hela dagen. 

20:00 började jag klocka dem. Det gjorde ont men fortfarande hanterbara. Värkarna kom allt mellan 6-10 minuter. Nu kändes det som när man hade en otroligt smärtsam mensvärk vid topparna. Vid kl 21:00 började det komma oftare, 5-6 minuter och smärtan hade trappat upp ett snäpp. Vid det här laget var Maja sovandes, Kristofer enögd tillsammans med sin mamma. Hon var där för att hjälpa till med Maja så vi bara skulle kunna åka om det behövdes. Bad Kristofer gå o lägga sig för att ha energi om vi skulle behöva åka. Kring 23:30 började värkarna göra riktigt ont, väckte Kristofer, ringde förlossningen och tysta smög vi oss ut ur huset. I och med att det tar en stund att ta sig till sjukhuset ville jag åka in och få hjälp innan värkarna började göra allt för ont. 

Ca 00:20 kom vi till sjukhuset. Kristofer lämnade av mig vid entrén som såklart var låst. Ringde till förlossningen som sa att vi skulle ta oss till akutmottagningen. Fick ta några värkar på den korta sträckan på 400m. Det började göra väldigt ont, ville helst av allt kura ihop mig till en köttbulle på marken men de gick inte. Hos akuten skickade dem oss ett stenkast åt sidan där förlossnings entrén var. Morr, tänkte man. Varför skicka oss till akuten istället för att skicka oss till förlossningens ingång direkt. Två värkar till kom under de 10 metrarna dit, nu började det kännas ganska ordentligt. 

 

 

  

 

 

 

 Efter kanske 15-20 minuter hade jag fått nog av att ligga där. Badet hjälpte inte och ville bara ligga ner och andas igenom detta. Det tog inte lång tid efter att jag klivit ur badet för oss att äntligen få ett rum. Minns att jag fick ta några värkar på vägen till rummet  men även att det kändes som personalen och Kristofer gick så otroligt fort 😂 I rummet lägger jag mig i sängen och tar någon värk medan personalen kopplar upp mig till ctg. Väl klar blir jag frågad om jag vill använda mig av lustgas. Även de har jag hört ska hjälpa bra meeen för mig funkade det ytterst lite. Skulle förklara det som att jag i huvudet hade ett fullt möblerat, färgglatt rum. Så fort man hade andats med lustgasen några gånger kändes huvudet bara tomt. Som ett stort vitt rum utan något i det. Med andra ord blev jag bara lullig i huvudet men kände fortfarande av värkarna lika mycket.

Kämpade med värkar, till och från använde jag mig av lustgasen för det var det enda jag hade tillgängligt. Vid 04:30 kom personalen in för att kika hur det gick, frågade då om möjligheten fanns för epidural. Hon skulle återkomma men man va tvungen att vara öppen minst fem cm. En stund senare kom hon tillbaka med informationen om att narkosläkaren hade mycket att göra, det kunde dröja. Muttrade in i lustgasmasken att de va klart han hade😂 Hon tittade även hur öppen jag var, 5-6 cm tur nog. Kändes tungt när hon gick, ville ha något som lindrande lite mot smärtan med det var bara att hantera det med redskapen man hade där och då. Började då andas intensivt i lustgasmasken, så pass att jag började känna mig otroligt dåsig och borta. 5-10 minuter gick, in klev sköterskan och med sig hade hon räddaren i nöden. Narkosläkaren som hade världens bästa grej med sig, epiduralen. Den timmen minns jag ytterst lite av, och ännu mindre hur det kändes att få den insatt. Antagligen för att jag andades genom lustgasen som att livet hängde på det. Det lilla jag minns är att han kallades Alex, kort för Alexander. Kändes som att han stack mig 7 gånger på ryggen men tillslut satt den på plats och herre gud va den tog. Vid 05:15 hade jag fått den första dosen av epiduralen. Vet inte hur snabbt den kickar igång men värkarna var som bortblåsta. Kunde släppa lustgasen som ändå inte gjorde något för mig, slappna av och tillslut somna. Både jag och Kristofer sov fram till 8 på morgonen, vaknade upp pigga och glada redo för att tackla dagen.

Till en början ville sköterskan att vi skulle vänta in krystvärkarna men jag kände ingenting. I väntan fick vi in frukost, pratade lite och väntade på personalen för att se vad som skulle ske därefter. Kring 9:00 kom vår sköterska in för att kolla hur öppen jag var. Under tiden jag låg där och sov hade jag öppnats dem sista fem centimetrarna. De kändes som jag fuskat mig in i mål men samtidigt oerhört skönt. Sköterskan sa då att jag skulle försöka få barnet att sjunka lite. Fick sätta på musik ställa mig på knä, stödja armbågarna på sängen och vagga höfterna åt sidan. Värkarna kände jag inte så det var en lätt uppgift. Höll på så i kanske en halvtimme. Vagga, vagga och vagga. 

 

 

 

 

 

 

Vart 20~30:e minut kunde jag trycka på denna lilla dosa för att bedöva mer med epiduralen. Skönt nog behövde jag aldrig trycka på den då doseringen som gavs var tillräcklig.

 

 

 

 

Kring 9:30 va sköterskan nöjd, bebis hade sjukt ner och var redo att komma ut till världen. Då var det bara dags att vänta på krystvärkarna. Med jämna mellanrum var dem inne och frågade ifall jag kände några värkar, det skulle kännas som att kroppen vill få ut bebisen och varje gång sa jag nej. Klockan 10:30 kom dem åter in och sa att jag skulle testa krysta själv när jag kände en värk, i väntan på att krystvärkarna skulle komma igång. Sa att jag fortfarande inte kände värkar men dem tyckte att jag skulle försöka lyssna på kroppen. Kände verkligen ingenting så svårt att krysta då, kollade istället på monitorn som visade när värkarna kom. När siffran blev högre körde jag. Hakan ner mot bröstet, djupt andetag, håll kvar andan och tryck. När luften tog slut fick jag inte släppa ut luft utan skulle andas in ny luft och trycka. Gjorde så tre till fyra gånger när monitorn visa att kroppen hade en värk. Sköterskan tyckte det såg bra ut och bad mig fortsätta. Där och då kändes det lätt och konstigt för man kände ingen smärta. Kändes overkligt att vi snart skulle ha våran bebis hos oss, mådde verkligen oförskämt bra. 

  

 

 

 Stirrade på denna många gånger under våran vistelse på förlossningen. Nästan så det kändes som att man kunde den utantill😂

 

 

 

I min journal står det att krystvärkar kom igång kring 11 men de va något jag inte kände. Jag kämpade på med att krysta på egen hand. Efter någon timme så ville sköterskan att jag skulle känna mer av värkarna för att få hjälp under födandet. Dem stängde därför av epiduralen och gav mig dropp, samma som vid igångsättning. Droppen fick jag en viss mängd av i tjugo minuter medan jag krystade men kände fortfarande inte värkarna. Dem ökade dosen men fortfarande ingen känsel. Jag fick helt enkelt lyssna på kroppen, se på monitorn och krysta själv. De sista minuterna ville jag egentligen ge upp då det kändes som att kroppen inte kunde hjälpa mig. Jag hade sagt några gånger att orken inte fanns kvar men dem ville att jag skulle dra benen mot kroppen och ta i allt vad jag hade. Snart var hon ute sa det, med det kändes som att dem sagt så länge. Något jag inte riktigt minns men fått återberättat är att sköterskan tog min hand när jag var nära på att ge upp, hon tog den för att jag skulle få känna att våran dotter snart var ute. Har en svag minnesbild av den stunden, har för mig att det kändes overkligt när jag väl fick känna på henne. Var det verkligen hennes huvud? Det skulle ge mig orken att hålla ut, att våga krysta bara lite till men i mitt huvud hade jag bara en fråga som snurrade. Hur ska jag orka ta i mer? Jag ville men det känns som att jag inte kunde. Kristofer kände nog på sig det så han tog sina armar och la dem omkring mig, höll mig hårt och sa "Du klarar det här". Det gav mig mer energi, det kändes som att hans famn höll ihop mig, som att hans ord höll mig kvar i rummet och gav mig modet till att våga krysta lite till. Vi höll på så ett tag, jag tog i allt vad jag hade och han höll kvar. Tillslut blev jag varm, svettig till och med. Kristofer vågade sig på att släppa taget men han hann knappt backa innan jag bad honom hålla om mig igen. Jag behövde de enorma stödet och trygghet hans famn gav.

Man kan säga att bedövningen hade tagit så bra på mig och mot slutet, lite för bra. Det gjorde så jag fick köra på egen styrka och envishet. Efter att ha kört på för glatta livet lönade det tillslut sig. 13:03 kom hon till oss. Uppe i varv som man var märkte man inte att sköterskorna tog henne snabbt för att mätas och vägas. Efter de fick jag upp den lilla bebisen i min famn. En frisk liten tjej med 10 tår, 10 fingrar och en massa hår på huvudet.

En liten Olivia som myser hos sin pappa💖

 

 

 

Tårar. Tårar föll ner för kinden. Av lättnad för att det var över, av glädjetårarna i Kristofers ögon, av hur fantastiskt de vi just gått igenom var men framför allt för att jag klarade det. Jag gav inte upp och där var hon, vår fina Olivia. Kristofer klippte navelsträngen medan hon låg där i min famn. Jag höll i en helt nykläckt liten bebis, min bebis. Vågade inte röra på mig, hon va så liten och så mjuk nästan som en överkokt spagetti. Fast mycket finare! Det är henne vi väntat på så länge och man frågade sig många gånger om det verkligen var våran lilla tjej. Det kändes overkligt men lyckan var total.

 

 

 Ahh, de berömda mackorna alla pratar om. Jag minns inte hur fantastiska dem var, mer att man var oerhört lycklig när dem kom in. Kändes verkligen som att man hade nått mål och fått världens finaste skatt med sig!

 

 

 

Det var tufft, det gjorde stundtals riktigt ont men ser ändå förlossningen som väldigt lyckad och fin. Hade inga större förväntningar innan födandet, just för att det är svårt att förespå hur det skulle bli för mig. Alla upplever verkligen olika så att stressa upp sig för något som kanske inte skulle ske kändes som att man skulle bli rädd i onödan. Istället tog jag det lite som det kom och klev ut från sjukhuset med en positiv känsla i kroppen💖