Panikångest, helt förjävligt. Att komma till jobbet men känslan att du ska dö är inte kul. Panikångest, ångest och ångest. Kan andas men samtidigt känns det som man har något som blockerar luftvägarna. Helst av allt vill man bara give in till denna känsla, åka hem och lägga sig i sängen i hopp om att känslan ska försvinner. Det går dock inte, gör jag de låter jag panikångesten vinna. Men det är så fruktansvärt ansträngande, så fruktansvärt svårt att stå emot när allt man vill göra är att bara gå hem. Väl hemma orkar man inte göra någonting. Det räcker med att man har dessa känslor i någon timme, hell, en minut räcker. Blir helt slut i både kropp och skäl. Tänk er då om man har denna känsla hela dagen, orkar knappt tänka längre. Kämpar, då kämpar jag för att inte gå och lägga mig.  Vill inte låta ångesten vinna, vill inte slänga bort min tid på dagen för att lägga mig i sängen. Att lägga sig brukar sällan hjälpa, det blir oftast inte bättre.

Min största rädsla har länge varit att misslyckas. Men för några månader sen var den rädslan inte lika stor. Då, i sin plats tog rädslan att leva med detta resten av livet över. Ska jag leva med att jag ibland får svårt att andas, toppen! Många gånger vill jag bara bryta ner i gråt av ingen speciell anledning, känslan av att explodera vilken sekund som helst för att man kämpar emot, den känslan är så stark. Då könner jag bra men panikångest, då är panikattackerna inte långt ifrån. 

Jag är rädd, så rädd, att detta är något jag kommer få präglas med resten av livet. En annan rädsla jag har är att folk kring mig kommer tröttna. Att dem kommer tröttna på mig och ta sitt avstånd eller lämna mig för det. Många gånger säger jag inte att jag, där och då, har panikångest. Just för att jag inte vill tjata och trötta ut personer med just dem orden "jag mår inte jättebra just nu, har panikångest". Det känns som att folk tillslut kommer tro att jag skyller bort ett frånvarande och hängit beteende på ångesten, som att man tillslut tror att jag bara säger de för att ha något att skylla på. Hatar att säga att jag har ångest och skulle aldrig säga de bara för att så istället för att säga som det är låter jag det oftast vara. Har dock märkt att de inte heller är bra. När jag väl kommer till punkten att berätta så är det en viss lättnad. Men rädslan för att vara tjatig eller tappa greppet om den gnutta kontroll jag har från att få en panikattack, stoppar oftast mig. När det kommer till vissa personer kan jag även känna att, berättar jag tappar jag den gnutta kontroll jag har och allt kommer bara att rasa så fort att jag inte hänger med. 

Jag är så fokuserar på att inte låta panikångesten vinna, att inte släppa greppet om den lilla kontrollen jag har om mig själv, att allt annat är ur fokus. Tankarna går i 110, jag hör knappt vad som sägs till mig då och måste säga va efter nästan allt. De mina vänner gör så ont. Känner mig respektlös och taskig mot personen som pratar med mig. Jag försöker lägga största möjliga fokus på vad personen säger, för jag vill veta, men jag kan inte. jag kan inte höra vad personen säger för jag kan iknte släppa taget om vart fokusen ligger just då, att hålla mig stark nog från att inte brista.

Jag hatar det här. Kan vakna och må bra men så fort jag kliver upp vet jag inte vad jag ska mötas av. Oftast har dessa starka känslorna dykt upp under tiden jag jobbat på Arlanda och befinner mig där. Ibland känns det som att jag ska dö när jag kliver in på jobbet, som att hjärtat ska explodera. (Det är inget problem med Arlanda i sig. Det är en trevlig arbetsplats med härliga människor. Tror det mestadels beror på att jag är understimulerad och får något otroligt mycket dötid). Försöker att inte tänka på hur dagen ska se ut, om jag kommer få ångest under dagens gång eller inte. På så sätt slipper jag mötas upp av ångest de första jag gör på morgonen. Men det här är oförutsägbart, jag vet inte om det kommer dyka upp under dagens gång eller inte, jag vet inte om jag kommer få åka hem med ork att göra saker eller åka hem och tvinga mig själv kämpa tills kvällstid. För jag vägrar lägga mig i sängen, då känns det som ångesten vann. Har jag panikångest en dag blir jag inte bara trött och frånvarande den dagen, känner mig helt borta i två tre dagar efter de.

 

Godagens, det är trötter som skriver. Har nästan bara lust att gå och lägga mig nu och sova tills imorgon men no, ain't happening. Ska äta upp maten jag lyckades laga. Vet helt ärligt inte vad det är för gryta jag fick ihop men med en hel del sås får man nog ner det. Sorligt för mig fanns det knappt kvar en tesked av såsen. haha.

 

 

Annars då? Jag har flyttat hemifrån och jobbar numera på Arlanda. Hur gick de till? De typ... bara hände, haha. Ne då, visste redan i september att jag fått jobbet. Lite spännande har det varit och än är. Jobbet på Arlanda är dock bara i sex veckor så söker för fulla rullar nya jobb. Kul för mig har några företag nappat på mitt CV, så vi får se vad det blir av de. Snart ska jag även åka utomlands utan familjen. Hur spännande är inte de? 

 

Något mindre spännande är att jag inte orkat eller tagit mig tiden till att fota lite nya bilder. Kameran bara är i en låda bredvid sängen och har varit i lite mer än en månad. Ska dock försöka ta tag i mig själv när det kommer till att komma ut med kameran. Det är ju himla mysigt att se tillbaks i arkivet och se vad man gjort i bildform!