Jobb
Bild från Instagram när jag jobbade som elevassistent
Har inte jobbat nu på några veckor på grund av panikångesten samt panikattackerna. Lite till och från i några få timmar men inte hela dagar. Säsogen på detta jobb börjar dra sig mot sitt slut och det är minst sagt läge för att söka nytt jobb. Hur som satte jag mig igår och spånade lite där jag hittade en hel del tänkbart att jobba med. Det som är så otroligt tråkigt var känslan som dök upp från ingenstans. Blev helt skakis och ångesten kom sakta men säkert krypandes. Känslan var inte jätte tungt, men sådär precis lagom. Frustrerande då jag älskar och jobba och ser mig själv helst av allt inte rastlös till hösten. Får hoppas att detta går över snart eller att det blir mer hanterbart så man kan få ta sig ut i arbetslivet igen☺️
Förhoppningsvis händer det
Nikon D750 | Nikkor 28 mm 1,8
•••
Mamma håller inte med mig, pappa hejar på mig, syrran tycker att jag är galen men säger "go for it" och dem närmsta vänner tvekar inte om att jag kommer klara det. Själv sitter jag här och undrar vad det är för någonting jag gett mig in på. Drömmarna tyder på att en del av mig tvekar, funderar på om jag verkligen kan detta. Samtidigt så skrattar jag åt mig själv i drömmarna och säger säkert "klart jag kan, varför skulle jag inte?".
Vad är det jag skriver om kanske ni undrar? Blanketter till antingen något som kommer vara det jobbigaste och tråkigaste i mitt liv, eller de som kommer vara det roligaste äventyret jag gjort, har jag skickat in. Lumpen... I Finland. De är vad jag har framför mig, det är de jag vill lägga ner min tid på ett tag framöver.
Varför kan man fråga sig. Har på något sätt alltid tyckt att militären varit farsinerande och långt i mitt inre velat pröva på hur det kan vara. Samtidigt har tanken att söka till lumpen kvickt stängts ner, för jag är ju trotts allt tjej. Dumt nog är det så jag har tänkt, jag är bara tjej. Millitärs snubbar dök upp på skolan när jag gick i 8:an och intresset väcktes åter igen. Tanken att ställa upp på något liknande poppade upp men tviveln om att jag, som tjej, är för svag hindrade mig. Nästan. För, hallå, det är trotts allt en hel drös av tjejer före mig som har klarat detta. Varför skulle jag då inte göra det?
•••
Lumpen mina vänner, de ovan skrev jag någon gång i februari och sedan dess har jag varit i Finland på intervju och fått besked om att jag kommer göra lumpen snart. Lite nervös är jag då jag för det första inte kan språket, nästintill alls. För det andra har jag inte tränat regelbundet nu under sommaren och därför inte känner att fysiken är där jag önskar. Ännu mer nervös är jag då jag börjat få panikångest och så många berättar till mig att får jag inte till det, blir det inget för mig. Jag vill, åh herre vad jag vill detta. Jag vill utmana mig själv fysiskt och mentalt. Det känns som lumpen är ett steg för mig i livet jag bara behöver, en stark knuff för att lyfta mig själv. Men att få allt de ifråntaget för att jag helt plötsligt börjat få panikångest och panikattacker, förkrossad är de minsta jag blir.
Jag känner att det är denna gång eller ingen gång. Jag har fått min tid, mitt datum då jag ska infinna mig på plats. Kan jag inte då, så låter jag detta bara förbli en dröm som aldrig gick i uppfyllelse. Har haft detta som mål att komma till i säkert tre- fyra år. Planerat att ungefär ett år av mitt liv kommer gå till detta, så blir det inte av nu så låter jag det gå. Känner att jag inte kan fortsätta planera bort ett år av mitt liv, vill ju göra annat. Målet för mig är nu att göra mitt yttersta för att jobba bort panikångesten och panikattackerna, träna tills fysiken är där jag önskar och lite till. Jag vill detta, har velat så länge. Hela kroppen blir helt adrenalinfyllt bara jag tänker på det. Samtidigt måste jag acceptera att jag kanske inte kan, men målet är att jag ska ta mig till den punkten att jag kan!